Final Destination

En kollega satt och studsade i bänken framför och redogjorde för alla referenser till tidigare skräckfilmer. Framför allt gäller det rollfigurernas namn vilka nästan alla anspelar på gamla hjältar/skurkar i genren, från Todd Browning till Alfred Hitchcock. Någon större dimension tillför detta kalenderbiteri dock inte. [I]Final Destination[/I] är nämligen, precis som många andra skräck- och science fiction-filmer, lite för klurig och detaljerad för sitt eget bästa. Den utlovar dessutom -- också likt sina genrebröder -- ett hot så kraftfullt att solen får komplex, bara för att senare leverera den ena mer krystade förklaringen efter den andra hur matchen ändå lätt kan vinnas av de rättrådiga. I detta fallet är det Döden själv som, eh...dödar folk. Regissören James Wong (symptomatiskt nog även producent bakom [I]Arkiv X[/I] och [I]Millennium[/I]) berättar en till en början fantasikittlande historia om unge Alex som ska med klassen på skolresa till Paris. Alex får ett varsel och kliver, tillsammans med några av sina klasskamrater, av flygplanet innan det ska lyfta. Planet sprängs mycket riktigt i luften och Alex och hans vänner har sålunda dragit den bistre skördemannen vid näsan, men när de överlevande plötsligt ändå börjar avlida förstår Alex att Döden vill balansera budgeten. Som lättare anhängare av [I]Twilight Zone[/I] och andra lättsamma existensiella skymningssagor sväljer jag utan större knorr grundpremissen. Och Wong visar sig dessutom ha en god känsla för tajming -- några av de i och för sig lite väl kladdiga dödsfallen kommer verkligen som blixtar från klar himmel, och det är ju trots allt det som det handlar om, att skrämmas, att överraska. Min välvilja avtar dock snabbt i takt med att intelligensen rinner ut genom det bräckliga manusets otäta fogar. Alex och filmmakarna kämpar febrilt och förgäves för att få oss att tro på alla de närmast matematiska förvecklingarna i den förstnämndes kamp mot döden. Gränsen mellan eggande science fiction och pojkrumslogik är som bekant hårfin men inte desto mindre tydlig, och här trampas det friskt över densamma. Den största besvikelsen är nog ändå Liemannens plötsliga oprofessionalitet, som yttrar sig i krångliga mordförsök i paritet med de som ärkeskurkarna brukar utsätta James Bond för. Vad är det för fel på en vanlig hjärtattack?