Dokumentärfilmen [I]The Filth and the Fury[/I] är gjord av en riktig veteran i sammanhanget: Julien Temple, som även gjort den Malcolm McLaren-vänliga odyssén [I]The Great Rock 'n' roll Swindle[/I] och den roliga och underskattade kultmusikalen [I]Absolute Beginners[/I] med en 80-tals-David Bowie i en av huvudrollerna. [I]The Filth and the Fury[/I] bjuder inte på så mycket nytt för den redan insatte, trots de nyinspelade intervjuerna med de fyra ursprungliga bandmedlemmarna och en äldre intervju med Sid Vicious från året före hans död. Men den är ändå ett måste för dig som över huvud taget är intresserad av hur punken uppstod och i vilket engelskt 70-talsklimat som den växte till en rörelse.
Själv var jag, som de flesta andra, för ung. Men när min äldre kusin lyssnade på Sex Pistols och stod och skrålade högt på skånsk-brittiska blev jag oftast så glad över hela tilltaget att jag inte kunde göra annat än att stampa takten till [I]Submission[/I] och [I]Pretty Vacant[/I]. Hon föreläste betaget och en smula överseende för mig om sina kläder och om Johnny Rutten och Sid Elak, men från carwash- och hockeyfrillstiden är nästan det enda som fastnat i mitt minne de båda gossarnas spretiga hår. Sex Pistols var leende tandtroll som spottade, fräste och busade och punkrörelsen var för mig reducerad till det faktum att det alltid var roligare att följa med kusinen på en lokal konsert än att stanna hemma och lyssna på Beatles eller Mikael Wiehe med pappa. Jag är en 70-talist.
När jag flera år senare var i Stockholm och blev jagad av ett gäng sura påfågelsfriserade diton som hängde utanför Konserthuset på Hötorget fattade jag fortfarande ingenting. Jag är överhuvud taget inte rätt person att redogöra för oi-punkare, trall-punkare eller trash-punkare, utan kan bara konstatera att de fanns och finns och att jag förmodligen har en alldeles egen version av vad punk är, vilket i sig är väldigt symptomatiskt. Om man söker efter "punk" på nätet får man ett otal svenska träffar, många av dem går till hemsidor som är omsorgsfullt komponerade, utsmyckade och välinformerade, och gjorda av personer som i sin tur är tio år yngre än jag. Sidorna är lika mycket kärleksförklaringar till ett fenomen som redan dött ut, som inlägg i en debatt som är ständigt pågående. Det är inte bara tal om musikhistoria, utan framför allt en kulturhistorisk berättelse om unga människor, psykologi och marknadskrafter. I filmen använder Julien Temple sig av nyhetsklipp, reklamfilmer och dokumentärt material från perioden för att ge bilden ett perspektiv, ett sammanhang och en helhet. Vi befinner oss mitt i sopstrejkens London på 70-talet, en depraverad och stillatigande miljö. Ett socialt kaos med hög ungdomsarbetslöshet, och ett politiskt dödläge i Nordirlandkonflikten med ett IRA som regelbundet besöker storstaden med bombardemang.
Vad som är frapperande är att filmen kommer just nu, att den kommer samtidigt som vi kan uppfatta 80-tals-slickyuppie-parodin i Mary Harrons [I]American Psycho[/I]. När punken blivit en attityd och en inställning som hyllas, inte bara av yngre förmågor som slår underifrån utan även av såna 30-nånting som nu själva fått etablerade positioner, som bob hund och filmkonsulenten Göran Olsson.
Givetvis finns det invändningar mot [I]The Filth and the Fury[/I]. Bland annat envisas Julien Temple med att klippa in sekvenser från Sir Lawrence Oliviers [I]Richard III[/I] och [I]Hamlet[/I], ett grepp som är oerhört tröttsamt, övertydligt och pekpinneaktigt. Men viktigare är att bandmedlemmarna blir framställda som tänkande, om än något unga människor och att de så här i efterhand varken tappat känslan eller engagemanget för stämningarna och vad som egentligen hände bland de unga där i London, eller bland de förvirrade och uttröttande turer som ledde till att bandet splittrades mitt under en pågående turné. Intervjuscenerna är ibland lite smått absurda, så långt ifrån ljussatta fåtöljsituationer man kan komma och gossarna sitter nästan genomgående i något slags murrigt halvdunkel och pratar förstrött och avslappnat. Och åtminstone jag önskar att Julien Temple hade drivit den avspända formen än längre: kan de sitta och mumla i mörker kan de väl lika gärna stå och diska eller koka kaffe?
Om bandets radikala ställningstaganden och rent politiska engagemang fanns där från början eller kommit till sådär lite i efterhand spelar egentligen ingen roll. Inte så länge man fattar och får bekräftat att där fanns kraft, ilska, vilja och humor. John Lydon är en intelligent babe.Skådespelare:
Regi:
