Det är sannolikt att den skånske dokumentärfilmaren Mikael Kristersson tillhör de regissörer som menar att det inte gör något om man somnar medan man ser deras filmer. Ja, i alla fall nickar till.
Theo Angelopoulos skulle förmodligen inte säga så, men han får skylla sig själv. Man somnar ändå. Men Mikael Kristersson gör meditativa, svävande, långsamma filmer. Små filmer om stora företeelser. Eller om det är tvärtom. Filmen om den cyklande skärsliparen, som kom häromåret, var fullständigt magisk. Men likväl meditativt monoton i sin ton, man nickade till lite här och var. Och jag vill alltså slå fast att det inte på något sätt är ett dåligt betyg. Kristerssons filmer har en hypnotisk inverkan på sina åskådare. Vi suggereras. Vi berörs. Till amerikanska actionfilmer faller jag i djup sömn. Här liksom ser jag samtidigt.
Karln är dessutom inte riktigt klok. Nu har han gjort en nästan en och en halv timme lång film om ett tornfalkspar som bor i toppen på Skanörs kyrka. Skanör, för er som är obekanta med svensk geografi, ligger i sydvästraste Sverige på en liten udde. Alldeles bredvid Falsterbo. Mikael Kristersson bor i Skanör. Gräv där du står. Sympatiskt.
Filmen skulle kunna heta: Så går ett år i Skanör. Sett ur falkperspektiv. Vi får se dem ruva ägg, föda ett halvdussin bebisfalkar, som till slut blir stora respektingivande djur de också. De sitter där i tornets topp och glor ner och ut, ungefär som Quasimodo i Ringaren i Notre Dame. Ibland får vi följa med falkarna på flygtur först ser vi dem, sedan, plötsligt, intar vi deras synvinkel. Segelflyg har varit ett av Kristerssons trick att komma nära dessa fascinerande rovdjur.
Nu är det inte bara fåglar precis hela tiden. Som kontrapunkter får vi se människor döpas, giftas och begravas i kyrkan. Tidens gång, här som där. I människolivet som i falklivet. Vi hör vaktmästaren Stig prata i sin mobiltelefon, vi ser artistiska gravskötare kratta minnesplatserna i exakta mönster. Vi inser rätt snabbt att det finns mindre intressanta platser att studera människor på än kyrkogårdar.
Jag har ingen aning om vem som ska gå och se den här filmen på bio. Men det är oerhört glädjande att den ska visas på stor duk. Jag har inte sett något så modigt, något så suggestivt sedan Stefan Jarls Tiden har inget namn. Det var förresten nog han som sa att det inte gjorde något om man nickade till då och då.Skådespelare:
Regi:
