Det går inte upphöra att fascineras av den amerikanske filmregissören Stanley Kubrick, som dog den 7 mars i år, 70 år gammal. Vare sig om det gäller hans fenomenala filmkonst eller den omfattande mytbilden kring hans person. Det intressanta är att myten stämmer. Han dök verkligen upp i ett maskinrum i Tokyo en gång för att kolla om maskinisten hade ordning på skärpan och maskningen av duken. Och han kunde verkligen, i detalj, beskriva foajén på biografen Skandia i Stockholm. Ingen filmskapare har följt sina verks väl och ve över världen, som Stanley Kubrick. Inte en radannons passerade utan Kubricks godkännande. Det är helt ofattbart hur han hann med detta. Men så gjorde han å andra sidan bara 13 långfilmer under nära nog ett halvt sekel. Från debuten [I]Fear and Desire[/I] 1953, till årets [I]Eyes Wide Shut[/I].
Förhandssnacket och hypen kring [I]Eyes Wide Shut[/I] överträffar alla Kubricks tidigare filmer. Lite synd att han inte fick vara med om det själv, men så är kanske också hans död ett av skälen till uppmärksamheten. Ett annat torde vara det sexuella temat, ett tredje att äkta paret Cruise och Kidman spelar huvudrollerna, ett fjärde möjligen hemlighetsmakeriet kring filmens tillkomst. Och här hemma har Marie Richardsons medverkan ytterligare höjt temperaturen.
Håller filmen då för trycket? Jo, jag vill nog påstå det. Kubrick visar än en gång prov på sitt suggestiva och intensiva bildspråk. Emellanåt slås det nästan ihjäl, snarare än förstärks, av ett närgånget och överdramatiskt stumfilmspiano på ljudbandet, men snart klaveret tystnat dras vi omedelbart in i bildernas magnetiska kraftfält.
[I]Eyes Wide Shut[/I] bygger på den tyske författaren och psykoanalytikern Arthur Schnitzlers novell [I]Drömberättelse[/I], som utgavs 1926. Schnitzler var mycket inspirerad av Sigmund Freud och både novellen och Kubricks film är en sorts utforskning av gränslandet mellan dröm och verklighet.
Filmen öppnar med att läkaren Bill Harford (Cruise) och hans hustru Alice (Kidman) ska gå på flott fest hos Victor Ziegler (Pollack), som för övrigt är patient till Bill. De lämnar dottern och barnvakten i paradvåningen på Central Park West. Några dagar senare slutar filmen i julhandeln på Manhattan. Där emellan har Bill gått igenom en natt i New York som får Scorseses film att förblekna. Och Alice har drömt sådana drömmar som en gift kvinna helst inte ska drömma. Bland annat. På bara några dygn genomgår de båda en sorts våldsam psykoanalys, som snällt sagt förändrar deras liv.
Är detta då dröm eller verklighet? Eller rentav bara dröm - eller snarare mardröm? Ja, det tål att fundera på och beroende på hur bevandrad och intresserad man är av Freuds teorier, finner man väl svar därefter.Men för den filmiska upplevelsen spelar det faktiskt mindre roll vilket. För den stora - och då menar jag verkligen stora - behållningen med [I]Eyes Wide Shut[/I] är den kusliga stämning och den fysiska suggestion som Kubrick framkallar med hjälp av sitt närgångna och precisa foto och, inte minst, med sina skådespelare. Det må vara ytan i själva filmen, men ytan är så tjock och så angenäm att man inte behöver göra sig besväret med att borra sig förbi den.
Tom Cruise och Nicole Kidman är enastående i flera av de långa, förtätade scener där de är ensamma med kameran. I vissa ögonblick spekulerar jag i om de försatts i ett hypnotiskt tillstånd. För så laddat är det. Och mest är det Nicole Kidman som imponerar. Henne som det tog mig en hög av filmer att acceptera som duglig skådespelerska. Nu, efter [I]Till varje pris[/I], [I]Porträtt av en dam[/I] och [I]Eyes Wide Shut[/I], tvekar jag inte att placera henne allra högst i sin generation. När hon växlar om från försiktigt underspel till blixtrande fyrverkeri, då hjälper ingen regissörs instruktioner på Tom Cruise. Då är han ett nummer mindre.
Men de är inte ensamma. Marie Richardson visar på fem minuter, i sin krävande biroll, att hon hör hemma på de riktigt stora dukarna. Och Alan Cumming, en av alla dessa komiska begåvningar från England, gör en portier vi sent kommer att glömma.
[I]Eyes Wide Shut[/I] är en film som sitter kvar i huden, den har klibbat fast på ett obehagligt sätt, när man går ut ur biografen. Men som sagt inte så mycket på grund av den freudianska kärnan som på grund av det mäktiga utförandet. Där har eftervärlden åtskilligt att lära av Stanley Kubrick.Eyes Wide Shut
Skådespelare:
Regi:
