Erin Brockovich

Steven Soderbergh, som ju debuterade med den då stilbildande (inte minst för svenska titelöversättare) [I]Sex, lögner och videoband[/I] är en oroväckande ojämn regissör. Han vacklar vådligt mellan tama dramer och okonventionella och personliga filmer - vilket visar sig extra tydligt just denna filmvår då hans två senaste filmer går sida vida sida på den svenska repertoaren (förutom denna, även [I]The Limey[/I] med Terence Stamp). Det största brottet mot konventionerna torde väl i detta fallet vara att fotografera Julia Roberts med grovkornig film. Annars är det inte mycket som tyder på denna baserad-på-en-verklig-händelse-berättelse har en annan avsändare än alla andra i denna ofta grymt överreklamerade subgenre. Roberts gör en arbetarklasskvinna som via en advokatfirma ger sig på ett stort företag som släppt ut cancerogena ämnen i drickvattnet. All möjlig kontroversialism som kan tänkas gro i en film om de stora plånböckernas våldtäckt på världens portmonäer förlorar dock som vanligt sin udd när filmen i slutändan försäkrar oss om att det amerikanska rättsystemet trots vissa skavanker ändå alltid fungerar. Och det tack vare den vanliga, lilla människan som i dessa filmer alltid vinner mot storfinansen. Jag gäspar. Och slutscenerna, där de drabbade alltså får ett stort skadestånd (det förstod ni väl ändå?! - annars hade det ju inte blivit en film...) är nästan anstötliga i sin pengatillbedjan. Slutet gott, allting gott. Alla har fått pengar. Och cancer. Och DNA-förändringar. Även barnen. Att vinkla detta som om det vore ett lyckligt slut med tillhörande triumfatoriska stråkar är inte bara att göra dålig film. Det är ointelligent. Anhängare av Julia Roberts ständiga överspel lär dock få valuta för utlagda pengar. Hon har dock i sanningens namn inte haft mycket att arbeta med. Erin är så fantastisk kapabel och rekordelig att hon endast överglänses pojkvännen, den blöjbytande, städande, barnpassande och genomgode knutten George. När dessa tu befinner sig samtidigt i filmrutan talar vi grav kalkon. Soderberghs tillskyndare bör negligera denna fadäs och i stället ta sig till [I]The Limey[/I]: en egensinning film som tydligt är inspirerad av hans hjärta, inte av hans revisor.