Djävulen förmodligen

...och 21 år senare hade den premiär i Sverige. Denna Robert Bressons näst senaste film anländer till den svenska repertoaren drygt två decennier efter verkets färdigställande. Förseningens anledningar är säkert många, men tillgänglighet och bredd brukar ju som bekant vara ett krav för att en film från något annat land än det stora i väst, ska hitta hit. Bresson har nog aldrig hört talas om nämnda begrepp. Hans filmskapande utmärks av en stark stilisering, en närmast asketisk bildbehandling och komprimerat berättande. Något som i högsta grad även gäller för denna historia om en ung man, Charles, som i 1968-rörelsens kölvatten försöker hitta något att tro på, något att överhuvudtaget kunna stämpla som allmängiltigt, eller åtminstone delvis sant. Omvärlden antas sjuda av känslor och engagemang men Charles sjunker allt längre ner i en depression, ett tillstånd som han själv dock kallar aktivt förnekande av en sysselsättning. Han är, enligt sig själv och andra, meningslösheten personifierad.Bressons extremt lågmälda tonfall, i bild och dialog, och historiens snigelartade framåtrörelse, är kongenialt med Charles uppenbarelse, och - vill jag tro - hans inre liv. Det senare är dock bara en kvalificerad gissning eftersom det minst sagt sparsamma skådespeleriet lämnar väldigt mycket över till åskådaren. Aningen [I]för[/I] mycket. Alla, även de karaktärer som på pappret står för det "normala", rör sig och talar som om de just har satt i sig en försvarlig mängd lugnande medel; sega rörelser, ibland en kort replik och sedan blicken i golvet. Tillsammans med redan nämnda asketism skapar detta en hinna, nästan en barriär, som stundtals är svårgenomtränglig. Men ungefär samtidigt som jag var på väg att döma ut detta som ett överhypat gammalt sömnpiller händer något som får mig att återfå intresset. Det handlar dock inte om något oväntat stilbrott på duken utan snarare om att Bressons enträgna och lätt enerverande sätt att äska på uppmärksamhet, ger effekt. Efter en meditativt första timme hittar jag plötsligt fram till Charles och hans sökande i en värld som har tappat såväl moral som koncepter. Hans butterhet var inte autistisk, heller inte pubertalt obstinat utan härstammande ur en weltschmerz av skrymmande mått. Men just denna smärta hittar ingen utväg på vare sig canvas eller papper. Min egen leda byts mot engagemang, om än i elfte timmen: en biljett till Djävulen förmodligen betalar sig, så att säga, i efterskott.