Det yttersta steget

admin-kollegorna 14:56 23 May 2000
Påståendet att det europeiska filmberättandet skiljer sig från det amerikanska lär inte ge mig Pulitzer-priset men ibland slås jag ändå av hur mycket sanning det kan ligga i denna grova, och populära, generalisering. Extra tydligt blir det när man står inför en riktigt lågmäld thriller, en genre som vi annars är vana att se fylld till bristningsgränsen av diverse tillkämpade spänningshöjare. Den till USA invandrade rumänen Dornhelm (She Dances Alone, Echo Park) har inte lagt många cent på specialeffekterna - pistolerna är små och dess skott låter som kinapuffar - utan låter istället realismen stå för suggestionen. Och det gör den påfrestande väl. Här lider människor av att leva med våldet som en självklar ingrediens i vardagen. Lyckas man då, likt Dornhelm, med gedigen hjälp av ensemblen, gjuta liv i sina karaktärer skapar denna realism - oförutsägbar som verkligheten - en gnagande oro över vad som skall komma att hända dem härnäst. De inledande scenerna berättar med detaljrikedom hur ett antal politiska fångar skjuter sig ut från ett hårdbevakat fängelse i Belfast. En av rymlingarna, Dowd, bestämmer sig i sista stund att följa med ut i friheten och tar efter några omvägar sin tillflykt till New York där han förhoppningsvis inte ska bli upptäckt och dödad. Större ambitioner än så har han inte. Hans kamp, och ork, är slut. När han träffar Monica och hennes bror, båda flyktingar från Guatemala, som trots att de har upplevt värre grymheter än han själv, fortfarande tror att de kan förändra tingens ordning, låter han dock sig åter engageras. Jag läser att Stephen Rea har fått rollen som Dowd skräddarsydd för sig och detta är definivt inte en information som rimmar illa med det vi ser. Reas minimalistiska spel är som kommet direkt ur hans inre. Dowds buttra yttre, hans närmast norrländska ordkarghet och hans sparsamma mimik borde enligt alla fysikaliska lagar inte kunna förmedla en stavelse. Ändå talar hela hans sargade uppenbarelse med en emfas och närhet som sällan upplevs i fiktion. I scenen där Dowd för några korta ögonblick tvekar att mörda en ändå bevisligen monstruös potentat, skär Reas ögon rakt in i benmärgen. Detta är överhuvudtaget inte en film som självklart deklarerar vem som förtjänar att dö och trots att det alltså handlar om en IRA-man nämns inte just denna terrororganisation en endaste gång. Detta inte för att Dornhelm vill undvika att ta ställning utan för att det egentligen inte är en politisk thriller, snarare ett drama som till stor del utspelar sig inom en person som i ett sista försök att hitta mening i livet ger bort det till en annan. Sentimentalt på ett manligt, gråtmilt vis? Jo - och jag gillar det.
A Further Gesture
Skådespelare: 
Regi: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner