Det förbjudna palatset

Cannes-festivalens femtioårsfest för snart två år sedan hamnade lite i skymundan för en betydligt mindre glamorös rubrikstjälare: kinesisk film kontra kinesiska myndigheter. Detta var nämligen året då festivalens bästa filmer kom från Kina eller något av dess territorier, men det var också året då kinesiska myndigheter gjorde sitt bästa för att dessa filmer inte skulle få visas på festivalen. Regissören Zhang Yuan var en av dem som hamnade i onåd, myndigheterna tog hans pass och satte honom för säkerhets skull i husarrest för att effektivt sätta p för alla eventuella Cannes-utflykter. Men eftersom en kopia av hans film Det förbjudna palatset redan fanns utanför Kina, lyckades man inte förhindra att filmen visades. Zhang Yuan är en av förgrundsgestalterna i den grupp av filmare som i väst brukar kallas Kinas sjätte generation, och som gör film, ofta med ett samhällskritiskt tema, utanför det officiella, och lagliga, studiosystemet. Det förbjudna palatset, Yuans femte film, heter på engelska East Palace, West Palace vilket är bögslang för de offentliga toaletterna utanför Den förbjudna staden i Peking, där homosexuella män träffas. Filmen handlar om en av dem, författaren A Lan, som en kväll tillfångatas av machopolismannen Xiao Shi med anklagelsen att vara homosexuell. De spenderar en natt tillsammans i polisens kontor, och A Lan berättar om sitt liv som bög i Kina. Det intressanta i filmen är dock inte så mycket hans historia, som för en västpublik stundtals kan kännas något urmodig, utan den svajigt hyperkänsliga och ryckiga relation som byggs upp mellan de båda männen. Polisens äckelfascination döljer en uppriktig och allt tydligare avundsjuka inför A Lan, som trots de problem hans livsstil för med sig aldrig för en sekund ångrar det val han gjorde när han beslöt att leva som bög. På ett lågmält och övertygande vis framför de båda skådespelarna detta tajta kammardrama om makt, förtryck, sexualitet och en längtan som till slut inte längre kan undertryckas. Filmen rör sig långsamt framåt och det krävs en liten portion tålamod för att inte tappa koncentrationen, men belöningen är given. Trots att regissören, med några små utflykter, håller ganska hårt på kammarspelets tre heliga kor - tidens, rummets och handlingens enhet - så visar Zhang Yuan att han är en filmare som vet att berätta i bilder, och ordens betydelse spelar aldrig ut bildens. Till sin hjälp har Yuan som vanligt fotografen Zhang Jian. Och Jians foto är inget mindre än ett litet under av osminkad och brutal skönhet, alltsomoftast med ett kyligt, vitgrått ljus som ett täcke över sig. Det har på sistone känts som om vi formligen översköljs av den ena usla eller - än värre - likgiltiga produktionen efter den andra. Därför är det lite livgivande att sitta där i biomörkret och på något sätt känna en bris av den tyngd som denna film uppenbarligen, med tanke på de kraftiga reaktionerna, har i en diktatur som Kina.