Akira Kurosawa är en mästerberättare. När man beskriver [I]De sju samurajerna[/I] brukar man nämna att han inspirerades av John Ford och inspirerade Sergio Leone. Att filmen nu åter går upp på biograferna kan bero på att inget av dessa namn ringer i stora klockan för den moderna biopubliken.
[I]De sju samurajerna[/I] är fortfarande en effektiv actionfilm och antagligen den bästa västern-rullen helt utan cowboyhattar. Den kommer från Japan på 50-talet och utspelar sig i Japan på 1500-talet. Den är svartvit och nästan 3,5 timmar lång. De flesta av oss kan ingen japanska och måste läsa texten hela tiden. Alltså är det tungt, och en del saker är inte helt uppenbara för en modern publik. Som feodalsamhällets byteshandel, där ris är det dyraste en bonde har, men nästan värdelöst i krigarklassen. Eller att man faktiskt kan vara tuff i roliga samurajkalsonger. Eller att ett samurajsvärd är ett dödligt och fruktansvärt vapen.
Det är ingen komplicerad berättelse Kurosawa presenterar. En fattig by hotas av onda banditer. De har varit där förut, våldtagit och skövlat, så bönderna vet att de inte har nån chans själva. I stället vill de leja några fattiga men ädla ronin (billiga, herrelösa samurajer) till sitt försvar. Bönderna ska vara lite bonnigt komiska hela tiden så filmens inledning kräver en del tålamod. Med när samurajerna väl är med, rockar det loss för fullt.
Toshiro Mifune som den oäkta samurajen är en naturkraft, men hans explosiva psykbryt fungerar bara för att de sex riktiga samurajerna är så obeskrivligt coola hela tiden. De tappar aldrig fattningen och kommunicerar mest med lyfta ögonbryn och roade leenden. Takashi Shimura som Kambei är en drömmarnas schyssta militärledare, en sådan kille som man tänker sig att Tom Sizemore kommer att få spela om tio, femton år. Men allra coolast är svärdmästaren Kyuzo - Seiji Miyaguchi är som Humphrey Bogart och Marlon Brando samtidigt. Efter nån obeskrivlig bravad får han en komplimang av den yngste samurajen Katasushiro och nickar. När pojken gått ler han, alldeles kort. Det är det vackraste och sexigaste som händer på en bioduk i Sverige på hela sommaren.
Naturligtvis blir det en episk batalj på slutet och jag skulle kunna skriva en del om kamera-arbete och bildkomposition om det inte vore så ointressant och pretentiöst. Det får duga med att säga att det rockar, men att man inte har tid att tänka på det medan man kollar på fightingen. Det finns en liten kärlekshistoria också men tacksamt begränsad och helt utan svulstiga stråkar. Och när filmen tar slut tar den slut utan omsvep. Hai!Shichinin no samurai
Skådespelare:
Regi:
