Cyclo

Tran Anh Hungs kritikerrosade debut från 1993, Doften av grön papaya, var en utsökt vacker film om en tjänsteflickas stillsamma liv i Vietnam. Den visades bland annat på svensk TV, ett format som dessvärre inte gjorde rättvisa åt varken de sensuella bilderna eller den långsamma berättelsen.Hans andra och lika rosade film Cyclo, som utspelar sig i dagens Saigon, har ett helt annat tempo, en starkare färgskala och innehåller fler omskakande scener. Det poetiska handlaget finns emellertid kvar, både i bildkomposition och dramaturgi.Temat är den förlorade oskulden, i både fysisk och psykisk mening, och smärtan och saknaden som följer efteråt. En ung fattig pojke tillbringar dagarna med att skjutsa runt folk i en hyrd trehjulad taxicykel -- en cyclo. Han bor med sin farfar och två systrar och alla får arbeta hårt för att få det att gå runt. Ändå finns det hopp om framtiden, tills cyclon blir stulen. Under ledning av den mystiske Poeten tvingas cycloföraren mot sin vilja in på den brottsliga banan. Samtidigt har den äldre systern förälskat sig i Poeten, som ser till att hon prostituerar sig.Ingen upplyftande historia direkt, och inte alltid lätt att förstå. Det har man överseende med, för detta är en sällsynt fysisk film som känns i hela kroppen. Som när cycloföraren ska skolas till gangster och får bevittna hur en man får halspulsådern avskuren. Snabbt, effektiv och grymt. Inga splattereffekter eller tarantinsk ironi, bara en obehaglig realism som förstärker det skrämmande i att så lättvindigt ta en annan människas liv. Hela tiden tränger sig ett öronbedövande gatuljud på och över staden ligger ett starkt solljus som sticker i ögonen. En enda stor symbios av hårt arbetande människor, trötthet och sorg. Bara i den bleka morgontimmen finns tystnaden och vila. Intryck som dröjer sig kvar långt efter att Cyclo är slut.