Color Out of Space

Oscar Westerholm 09:00 23 Jan 2020
När den amerikanske författaren H.P. Lovecraft skrev Färg bortom tid och rum i mars 1927, gjorde han det med avsikten att ge form åt den fasa som är helt omöjlig för människan att begripa. Kortromanen blev en av de första – och idag fortfarande främsta – texterna inom ”kosmisk skräck”, en undergrupp till skräckgenren som med tändved från pessimism och misantropisk filosofi lägger tonvikt vid mänsklighetens tillkortakommanden när den ställs inför främmande och utomjordiska fasor. 
  
Filmen Color out of space utspelar sig, som novellförlagan, i en obestämd samtid i en uppdiktad New England-stad. Familjen Gardner har flyttat ut på landet från storstan. Nu kan de få lugn och ro. Här kan Nathan (Nicolas Cage) sköta sina alpackor och odla sina bifftomater. Theresa (Joely Richardson) kan återhämta sig från sin cancer. Och deras barn kan få den trist idylliska uppväxt som föräldrarna alltid drömt om att ge dem. En natt trillar dock en meteor ner i deras trädgård. Och när det visar sig att en mystisk och illvillig livsform har flyttat in i deras brunn går alla planer i kras.  
 
Color out of space är Richard Stanleys första spelfilm sedan han fick kicken från drömprojektet The Island of Dr. Moreau 1996. Jobbet gick istället till regiveteranen John Frankenheimer (Hjärntvättad, 1962), som utöver att tampas med bedrövliga väderleksförhållanden även väntades få pli på en sörjande och hälsovådligt överviktig Marlon Brando, som ville få sina repliker matade till sig via en hörsnäcka istället för att lära sig dem. Det fanns även bisarra konspirationsteorier om att den portade Stanley lyckades nästla sig in på inspelningen utklädd till scentekniker.
 
Elijah Woods kultanstrukna produktionsbolag XYZ står bakom Color out of space. Här har vi med andra ord, till skillnad från Stanleys drygt tjugo år gamla storbudgeterade kalkonfiasko, inte att göra med någon film med blockbusterkassa. Filmen ligger helt i linje med det nu trendiga vurmandet för VHS-kultur (splatterpastischen Mandy från 2018 är det mest lyckade exemplet), där upplevelsen av att ha råkat gräva fram en bisarr och mörkt humoristisk lågbudgetfilm ur en flottig hög med kassetter etableras i varenda ruta. Filmen formligen svämmar över av referenser till film och litteratur, men det nördiga refererandet till obskyra 50-talsrullar och ockulta pocketböcker tar sällan överhanden. Istället är det stämning som Stanley lägger tonvikt vid. FIlmen för tankarna till Johan Rencks ödesmättade HBO-serie Chernobyl. Kanske är kosmisk skräck mer relevant än någonsin, i dessa tider av klimatkaos och mystiska lungvirus? 
 
Stanley bevisade redan som tjugoåring – med skräckfilmerna Hardware och Dust devil – att han vet vad som gör en bra kultskräckis: inte några stämningsdödande hoppeffekter, utan ett långsamt men intensivt berättande i kombination med en föreställningsförmåga med särskild böjelse för det bisarra och vrickade. Color out of space kommer inte att göra någon besviken som går in med dessa förväntningar. Det är en av de bästa Lovecraft-filmerna till dags dato, med slabbiga specialeffekter som för tankarna till John Carpenters The Thing och Brian Yuznas Society
Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler filmrecensioner