Capturing the Friedmans

Det skulle bli en dokumentär om barnkalas-clowner, men när debutfilmaren Andrew Jarecki snubblade över David Friedmans familjehistoria blev det en film om brott och skratt i stället. 1987, då den blivande clownen David var tonåring, slets hans familj och deras närmiljö i traumatiserade stycken av pedofilianklagelserna mot pappa och en av bröderna Friedman. Poliser, grannar och föräldrar medverkar i filmen, liksom familjen Friedman själva, men mest överväldigande är familjens egna, autentiska och utlämnande ljudinspelningar och hemvideor från tiden för brottsmålet. Jarecki använder dem smakfullt men med en förödande känsla för drama. Två Friedmans avtjänade fängelsestraff för brotten, och på slutet vet vi allt om den djupt tragiska processen, utom en sak - om de var skyldiga. [I]Capturing the Friedmans[/I] är den mest överväldigande bioupplevelse jag har haft på flera år. Strukturellt och visuellt är den så perfekt att jag ett tag misstänkte att den kanske är en spelfilm, en [I]American Beauty[/I] förklädd till [I]The Osbournes[/I]. Att den faktiskt är dokumentär är hisnande. Sällan har pedofilihysterin i media och samhälle beskrivits så väl. Sällan har en grupp så här trasiga människor avbildats så respektfullt.