Call Girl

Staffan Erfors 10:20 9 Nov 2012

Stringens.

Det är ordet jag kommer att tänka på när jag lämnar salongen efter visningen av Call Girl. Jag saknar stringens i filmen. Min känsla är att filmen kunde varit lite mer sorterad och konkret i sitt berättande. Jag har läst någonstans att filmskaparna hade som ambition att skildra bordellhärvan ur den unga prostituerade Iris perspektiv och det kan nog bidra till filmens lite undflyende, drömska och poetiska berättande. Jag hade gärna sett att manuset varit något mer handfast till sin karaktär lite i stil med de utmärkta polisdramerna Grisfesten och Mannen på taket.

Men, det här är min känsla, och det är inte alls säkert att en sådan version av Call Girl fungerat bättre. Under filmen, och framför allt efteråt så blir jag berörd av den unga Iris öde och i så motto har ju filmskaparna verkligen lyckats med sitt uppsåt. Till saken hör även att mina förväntningar var skyhöga före filmen vilket såklart bidrar till att jag blev något besviken. Filmen kretsar kring två fjortonåriga flickor som genom en förslagen bordellmamma dras in i en prostitutionshärva som omfattar direktörer, höga politiker och andra makthavare. En tuff ensam polis tar sig an utredningen men motarbetas både inom den egna organisationen och av dunkla krafter i samhällets toppskikt. Call Girl är ”inspirerad av verkliga händelser” och jag tycker det är lite synd att man valt den förutsättningen, vad mig anbelangar hade filmen gärna fått ”bygga på verkliga händelser” snarare än ”inspirerats”. ”Inspirerandet” har nämligen bland annat lett till att filmen nedlåter sig till att antyda, inte ens i en speciellt förtäckt form, att de båda tidigare statsministrarna Olof Palme och Thorbjörn Fälldin gått till minderåriga prostituerade. Det greppet skymmer och förstör väldigt mycket med Call Girl. Bordellaffären i 70-talets Sverige är nämligen tillräckligt spännande i sig utan att man behövt spekulera på ett sätt som solkar ner upphovsmännen mer än Palme och Fälldin.

En honnör till scenograferna Lina Nordqvist (huvudscenograf) och Michael Higgins, svenskar kan det här med att skildra 70-talet. Och skådespelarinsatserna är lysande. Extra guldstjärnor till Pernilla August i rollen som bordellmamman Dagmar Glans, David Dencik i rollen som pressekreteraren Aspen och Sofia Karemyr i rollen som den unga Iris. Och jag måste såklart nämna Simon J Berger som polisen John – vilken skådis!

Genre: 
Skådespelare: 
Manus: 
Regi: 
2 Visa kommentarer (2)

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Senaste filmrecensionerna

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Annons

Fler filmrecensioner