Bröder

Syskonskapet i ryska Alexei Balabanovs Bröder pulserar inuti en senig och mörk ådra. Det är ett känslomässigt stympat och förvirrat broderskap i kölvattnet av en hel nations kaos. Ingen i Balbanovs mikrovärld i St Petersburg verkar veta vart de är på väg. De saknar en möjlighet att vilja, har inte tid eller råd att ha några etiska principer och luckras samtidigt upp i kanterna endast för att omfamnas av ett system med regler och värderingar som ingen vet något om. Det enda som finns kvar efter stormen är fantasin och drömmen om ett liv med ljusare vardagar och en högt respekterad plats i samhället. Alla vill på sitt eget sätt vara med och tävla, och satsar både desperat och tveklöst det enda som de har kvar: sin integritet och världsuppfattning. Trots filmens något handfasta och sakliga ton är Bröder definitvt ingen skröna, snarare en ganska realistisk bild av en ung kille, Danila (lille Sergei Bodrov som hade huvudrollen i förra årets sevärda krigsskildring Bergens fånge), som anländer tomhänt, sånär som på en fläskpannkaka, till den stora staden vilken hans godtrogna lant-morsa fortfarande kallar för Leningrad. Storebror Viktor (Viktor Sukhorukov, som även har en roll i Balabanovs senaste film, Of Freaks and Men, som visas på Göteborgs filmfestival) är utsedd att lära Danila lite vett och hyfs. "Ja, jag har hört att det går bra för honom där borta, han är visst en stor man", skrockar mamman stolt utan att veta att den äldre sonen är en tattig och slätrakad torped som livnär sig på att helt enkelt ha ihjäl sina konkurrenter på svarta marknaden. Bröder är inte en film som gör dig lycklig. Men att marknadsföra den som en thriller är att helt och hållet ta udden av dess ganska skarpa och realistiska samtidsanalys. Bröder är snarare en film för den som önskar att se något annorlunda, som är intresserad av samtida rysk film och konst (som dessutom i hemlandet är omåttligt populär). Utan större åthävor eller stora stråkar lyckas Alexei Balabanov med konststycket att inte gulla för mycket med sin huvudkaraktär. Danila blir, trots att han riktar sin pistol mot tinningen på en skurk som vägrar att betala sin bussbiljett, ingen moralisk riddare. Lättande, men tragiskt nog, förblir han snarare en rotlös liten snorvalp som endast tar tjuren vid hornen när han blir tvingad till det. För när det verkligen gäller har han inte någon annan trygghet att ty sig till än sitt avsågade hagelgevär, fördomar mot det mesta och ett känsloliv som är så stört att man undrar om han någon gång överhuvudtaget kommer att lära sig att älska.