Sällan har cinema verité fungerat lika självklart som i Paul Greengrass nya film. [I]Bloody Sunday[/I] skildrar tragedin i Derry, Nordirland den 30 januari 1972 - den söndag då 13 civilrättsaktivister sköts ner på öppen gata av brittisk militär.
Den gör det utan att egentligen ägna ett enda ord åt bakgrund eller historisk analys (förutom några textskyltar på slutet, där det bland annat konstateras att soldaterna som avlossade de dödande skotten senare fick medalj av hennes majestät). Istället får vi vara med där det hände. Tätt, tätt inpå, med skakig handkamera, bland oväsen, skottsalvor och panik, på sjukhus, gator och i förvirrade förhörsrum. Ena sekunden lyssnar vi till militärens strategiska överläggningar, den andra ser vi en pappa som bara kan stå och titta på när hans son förblöder från halsen. Klippningen är rapsodisk och intelligent med terkommande fade outs mellan de tvära kasten. Det gör ont att titta. åSmärtan finns överallt i [I]Bloody Sunday[/I], men det är demonstrationsledaren Ivan Coopers allt mer skräckslagna ansikte som vägleder oss genom helvetet. Ivan spelas av James Nesbitt. Han är rakt igenom lysande.
[I]Bloody Sunday[/I] är förstås delvis en partsinlaga. Greengrass sympatier ligger hos de irländska fredsivrarna. Ändå skildras de combat-målade militärstyrkorna med en förbluffande mänsklighet. Visst får vi se hur en soldat skjuter ut hjärnan på en man som viftar med en vit näsduk - men Greengrass lämnar ändå till slut öppet för möjligheten att styrkorna faktiskt kom i kläm mellan fältkommandon och motstridiga direktiv från arméns högkvarter. [I]Bloody Sunday[/I] hittas i samma skitiga kartong som [I]Slaget om Alger[/I] och [I]Välkommen till Sarajevo[/I]. Att det är en relevant film år 2003 behöver knappast påpekas.Bloody Sunday
Skådespelare:
Regi:
