Bara molnen flyttar stjärnorna

Elvaåriga Maria är en bitsk tjej. Hennes lillebror, kallad Pilten, har nyligen dött i cancer och hennes föräldrar är på grund av detta mentalt frånvarande, och när en av många välvilliga vuxna i förbifarten säger att Maria kanske borde skaffa en hund, funderar hon högt: "En hund. istället för Pilten, istället för mamma och pappa? Ja, det kanske vore nåt." Maria känner sig utestängd, och tvivlar på sina föräldrars kärlek. Speciellt oroad blir hon av mamman som efter sonens död ligger förankrad i sängen, stum och apatisk. Maria skickas över sommaren till sina farföräldrar i Bergen och träffar där en jämnårig pojke som gradvis får henne att öppna upp sig och bearbeta sin sorg. Vidden och djupet av det sorgarbete som tar vid efter ett barns död är antagligen omöjligt att beskriva i ord och bild, men regidebuterande Torun Lian har nog ändå kommit nära smärtans kärna. Och som ställföreträdande sorgdrama är filmen mycket gripande; stora mängder näsdukar rekommenderas. Detta trots att det är en mycket lågmäld film; Lian tar inte ut svängarna i traumats landskap, vilket är såväl förståligt (filmen riktar ju sig till viss del till barn) som tacknämligt - de många långa, stilla scenerna ger publiken möjlighet att utan emotionell utpressning ta sig in i dramat. Det finns dock en precis skönjbar men ändå aningen irriterande övertydlighet i den annars spontana och levande dialogen. När vi alla ser att Maria lider kval över förlorad trygghet känner sig Torun Lian ändå tvungen att låta henne säga just de där orden som det redan är uppenbart att hon tänker. Sådant stör. Jag reagerade också likt en god sekulariserad svensk på de eviga referenserna till Gud och hans eventuella inblandning i dramat. Men innan man lägger för stor vikt vid detta predikande bör man komma ihåg att gemene norrman är mer kristen än vi (minns exempelvis att Norge totalförbjöd Monty Pythons "hädiska" [I]Life of Brian[/I]). Ovanstående är ändå invändningar av relativt låg dignitet. Torun Lian, som förut har skrivit manus till insiktsfulla och charmiga [I]Frida med hjärtat i handen[/I], bollar lätt och inkännande med svåra frågor som berör både barn och vuxna. Hon har dessutom gjort ett skådespelarfynd. Nog är de vuxna rollerna medvetet återhållna men när Thea Sofie Rusten befinner sig på duken, vilket hon oftast gör, är hennes dominans verkligen total. En naturkraft i koncentrat.