När dokumentärfilmens naturliga tillstånd någonstans alltid är konflikt och risigt leverne känns det befriande med en riktigt helylle sportumentär om en familj som gillar att bryta arm. Helst med varann. Men ibland även på VM. Huvudpersonen Heidi Andersson, 23, känner kanske grava tv-sportmissbrukare igen som Sportspegeln-pristagare för några år sen (efter fyra VM-guld i en sport som inte fått många timmar prime time). Dokumentärfilmarna Lisa Munthe och Helen Ahlsson skildrar den lilla byn Ensamheten utanför Storuman (16 invånare, samtliga släkt, 10 bryter arm) där Heidis familj driver ett skogs- och jordbrukskooperativ och peppar inför nästa stora mästerskap.
Titeln till trots är det här först och främst en film om kollektivet, mer än om Heidi själv. Som livsstilsfilm är [I]Armbryterskan från ensamheten[/I] kanske det närmaste man kommer en [I]Football Factory[/I] för den avbefolkade svenska landsbygden. Med tre generationer av skogshuggare i bagaget är Ensamheten en djupt manlig miljö, så det blir mycket snus, kärvhet och mustascher. Men hela tiden på ett väldigt svenskt och rörande ofarligt sätt -- bland det mest dramatiska som händer ur könsrollssynpunkt är när pappa Kent ska packa ner gå-bort-skorna till VM i Kanada 2003, och tycker att det räcker så bra att bara svabba av dem lite snabbt med tröjärmen. Och medan Nick Loves huliganer skulle kunna döda för en Stone Island-jacka, bär våra hjältar här istället genom hela filmen t-shirts och praktiska vindtygsjackor från timmerkranstillverkaren HIAB; först under ett ensamt armgångspass på Storumans sport- och simhall, sedan på armbrytningsuppvisningar på byggvaruhus i Göteborg och Örebro -- sådant man måste ställa upp på i en sport där prispengar är ett okänt begrepp.
[I]Armbryterskan från Ensamheten[/I] skulle lätt kunnat fläska på med exotism och socialrealism-depp. Men det gör den inte. Det blir snarare nästan chockerande kärnfriskt och sympatiskt. Från inledningsscenen, när familjen sitter och kivas och bryter arm i fleecetröjor en vardagkväll, till den sista skymningsbilden på deras stuga, är det så mycket gillestugemys och folkhemsfeelgood att man undrar om man inte hamnat i en murrig hemmavideo-inspelning från 1976.
Frågan varför de bor kvar kommer inte ens på tal. Och varför skulle den.
Familjen Andersson har sin hund, sina maskiner, sina kafferep, sina rollfördelningar och drömmar. Och framför allt har de varandra. "Man behöver någon som tror på en, då kan man klara vad som helst", säger Heidi om familjens VM-stöd. Och för en gång skull låter det varken förljuget eller särskilt banalt.
Skådespelare:
Regi:
