Trots ett antal ekonomiska floppar under året, flera signerade av DC, tuffar superhjältegenren på. Nu är serieförlaget tillbaka med en uppföljare till deras mest inkomstbringande film någonsin, i hopp om att locka publiken tillbaka till Atlantis. Det är dock mycket som talat emot Aquaman and the Lost Kingdom, inte minst att filmen är den sista DC rullen innan filmuniversumets kontinuitet börjar om på nytt - vilket inte bara är förvirrande, utan också tar ifrån incitament att känna någon slags investering i karaktärerna eller berättelsen.
Nåväl, en superhjältefilm som kan stå på egna ben utan att dras ner av sin följetångs tyngd är att föredra enligt min mening, och den första Aquaman lyckades väl med att separera sig själv från resten av DC-universumet. Det märktes att regissör James Wan omfamnade manusets tonalitet, och leverade en charmigt tramsig äventyrsrulle, lyft av fantastiska specialeffekter och engagerande action. I denna uppföljare måste Aquaman slå följe med sin föredetta fiende och halvbror Orm, för att få fatt hans ärkenemesis Black Manta, som av mystiska anledningar förgiftar planeten och pådriver global uppvärmning.
Tyvärr har Aquaman and the Lost Kingdom inte riktigt samma energi som sin föregångare. Specialeffekterna är sämre, actionscenerna inte lika kreativa, och skådespelarna känns uttråkade. Däremot är produktionsdesignen vibrant och stilistisk, vilket livar upp stämningen. Precis som i första filmen är manuset ganska dåligt, då scen efter scen består av exposition och forcerade känslor - men även denna gång lyckas James Wan få igenom nog med stil och känsla för att göra en stundtals livfull superhjältefilm.
