Allt börjar idag

En gammal sanning lyder att regissörer tenderar att bli alltmer introverta ju äldre de blir. Den franske regissören Bertrand Tavernier går i motsatt riktning. Han blir mer och mer engagerad i samhället runt omkring honom. I sociala orättvisor. Och likt sin brittiske själsfrände Ken Loach nöjer han sig inte med att titta på yttringarna, han vill in i problemets kärna. Hans mission är att förändra. Makthavare och politiker gör rätt i att frukta. Sånt är alltid sympatiskt. I [I]Allt börjar idag[/I] möter vi en äkta vardagshjälte, en sådan som vi sällan får se på bio, som de flesta producenter skulle avfärda som alltför spänningslös. Han heter Daniel och är en medelålders, halvtråkig och inte särskilt attraktiv förskollärare i en liten fransk stad där arbetslöshetssiffrorna ligger på ofattbara 34 procent. Stadens ungar, Daniels elever, vet inte vad arbete innebär, de kommer försent till skolan eftersom föräldrarna inte ser någon mening i att stiga ur sängen, de är smutsiga, föräldrarna slår dem och pimplar billigt vin för att flyta bort från sin skitiga tillvaro. Stadens borgmästare, som kallar sig kommunist, förmår inte stå emot marknadskrafterna, och socialtjänsten är underbemannad och handlingsförlamad. Det kanske låter som en halvsentimental helvetesskildring à la [I]Oliver Twist,[/I] men inte för en sekund tvivlar jag på sanningshalten i Taverniers verklighetsbeskrivning. Kanske för att misären får en motpol som är lika stark, den finns i Daniel och några andra människor i hans närhet som helt enkelt vägrar ge upp. Inte utan att begå misstag, inte utan brister. Men med en energi och en envishet (skickligt framspelad av Tavernier-favoriten Philippe Torreton) som imponerar och entusiasmerar. Berättarlinjen är rak och stilen osminkad, men Tavernier är inte rädd att ta till starka känslor eller stora gester. Trots en viss slagsida åt det övertydliga ligger hans klangbotten dock hela tiden i det lilla. I detaljen speglar han helheten, och filmen guppar fram på en skör men segervisst optimistisk humanism. Som om han vill säga att så länge det finns människor som Daniel så finns det hopp. Trots korkad politik, trots spåndumma makthavare. Och man vill ju så gärna tro att han har rätt.