Adam (Andrew Scott) bor i ett höghus i London där bara han och en annan ung man, Harry (Pauls Mescal), bor. När Harry knackar på Adams dörr full en kväll avvisar Adam honom men nästa gång de ses säger han att han i och för sig gärna tar en whiskey någon gång. Adam är manusförfattare och försöker skriva om sina föräldrar som dog i en bilolycka när han var tolv år. När han åker tillbaka till familjens hus visar det sig dock att föräldrarna fortfarande lever. Adam berättar för sina föräldrar att han är gay och möter deras ärliga - av tiden de levde präglade - åsikter om detta men understryker flera gånger att "allt är annorlunda nu". Så enkelt verkar det dock inte vara heller i nutiden att älska sig själv och våga stå för vem man är.
Jag upplever All of us strangers som en väldigt rak film. Tempot är långsamt och det känns inte som att det finns någon undertext utan att karaktärerna oftast säger rakt ut vad de verkligen känner. På sätt och vis kan det göra att jag uppfattar filmen som lite tråkig, på andra sätt känns det som en befrielse.
För i den här filmen står inte action eller att vinna någon slags strid i fokus utan en huvudkaraktär vars största behov tycks vara att bara få hänga mer med sina föräldrar och allmänt få ingå i en konstellation som kan beställa ett familjemål. Och på något sätt känns den berättelsen mer ärlig och mänsklig än de väldigt storydrivna berättelser vi vanligen matas med.
Skådespelet håller hög klass, Paul Mescal är bedårande som impulsiv känslomänniska och Andrew Scott berörande som pojken som både desperat längtar efter och är rädd för att vara del av en grupp. Claire Foy är även underbart komplex som mamma som både längtar efter ensamtid och är skeptiskt till homosexualitet samtidigt som hon älskar sin son.
Det är sammanfattningsvis något imponerande med hur All of us strangers genom att bara våga stanna i och gå djupt in i sorgen lyckas göra en film som handlar om kärlek.
