Ett av de senaste årens elegantaste bidrag till modern K-horror börjar med att de två titelsystrarna, utagerande Su-mi (Im Su-jeong) och den mer tystlåtna Suyeon (Mun Geun-yeong), flyttar tillbaka till pappans gotiska The Haunting-hus efter en mystisk sjukhusvistelse. Regissören Kim Jee- Woon har haft ambitionen att ta ett steg bort från de mest utnötta Ringu-klichéerna. Han lyckas i princip. För även om det bara är en tidsfråga innan det dyker upp illa schamponerade småtjejer med ostadig gång och vit dödsklänning, har det här väldigt lite att göra med de mer samhällstillvända spökhistorier om teknologi och urbanitet som fått en världspublik att dra ur modemsladden.
A Tale of Two Sisters skapar istället hårt estetiserad skräck i form av det klassiska kammarspelet. Det är långsamt, bitterljuvt, förjävligt. På plats bland de grönmurriga tapeterna och närmast viktorianska interiören finns bara systrarna, en frånvarande far (Kim Gab-su) och en, som det verkar, sällsynt ondskefull styvmor (Yeom Jeong-ah). Resten är huset. En set design så symbolmättad och olustig att den får en ung Dario Argento att verka slarvig med finliret (ett dunkelt klädskåp, menstruationskoder, kryptiska dock- och blomteman, en enorm staty som håller ögonen för händerna för att slippa minnas). A Tale of Two Sisters är en rakt igenom förrädiskt berättad historia. Inte helt olik briljanta traumastudier som Rosemary's baby, Mulholland Drive och förstås Psycho ser vi världen genom Su-mis plågade ögon. De blir ett subjektivt - och eventuellt djupt opålitligt - filter. Du som sitter med några hundra poäng jungiansk fortsättningskurs i bakfickan kommer säkert att ha anteckningsblocket fullt redan under den första familjemiddagen: vad betyder det till exempel att det bara är kvinnor som kan förnimma hela den tilltagande Kristin Kaspersen-stämningen i huset? (Däribland en stackars matgäst som ligger och spykrampar våldsamt på golvet efter en titt in under diskbänken. Bon apetit.) A Tale of Two Sisters utvecklar sig dock aldrig till en självbelåten universitetsthriller. De grundläggande frågorna - vem av de fyra är rubbad, vem har blod på sina händer, och vem är redan död - finns visserligen alltid närvarande, men får hela tiden lydigt sitta i baksätet. Det här är en historia där estetik och atmosfär avtäcker lager efter lager av psykisk terror - både mot karaktärer och tittare. Jag kan villigt erkänna att jag ägnade den första timmen åt att ömsom knäckas av utsökt exekverad Wallpaper-skräck, och ömsom fundera på vilken särskola jag borde söka in på (storyn är så att säga inte helt lättläst).
Men det är den värd. Senast tillbakahållen mansionskräck kändes så här total var när Alejandro Amenabar tog oss med till sitt spökslott i The Others. Det här kan mycket väl vara bättre.Skådespelare:
Regi:
