Mina olika psykiska problem har alltid varit kopplade till döden. Olika symptom på rädslan för den och att livet ska ta slut. Tvång, depression, ångest, panikångest. Vill man vara positiv skulle man kunna säga att jag uppskattar livet väldigt mycket. Vill aldrig att jag eller någon jag tycker om ska dö.
Mina tvångshandlingar som litet barn handlade hela tiden om att förhindra att mamma och pappa dog eller hamnade i helvetet. Om jag inte gick upp precis när jag höll på att somna skulle de dö. Jag tror inte på helvetet eller på gud, men också när jag blev äldre och tvånget blev till meningar och tankar i mitt huvud syftade de hela tiden till att tänka “rätt” inför gud. Att han, eller det bord jag nuddade medan jag tänkte tanken, inte skulle tro fel om mig eller någon annan. Bordet var tvunget att höra hela meningen annars kunde det fatta fel.
Min lillasyster brukade kalla mig djävul när hon var arg på mig. Det låter otroligt harmlöst men det innebar för mig att gud skulle tro att jag var en djävul och stänga in mig i helvetet för alltid. Jag var tio och kunde fysiskt övermanna min femåriga lillasyster på en sekund men makten hon hade över mig var total.
För några år sedan fick mamma cancer. Förutom att hon mådde fysiskt dåligt efter operationer och cellgifter fick hon dödsångest. Rimlig dödsångest. Hon kunde ju dö. Jag förstod precis hur hon kände, hon beskrev panikångesten, kylan och svetten, att hyperventilera och inte veta vad man ska ta sig till. Exakt samma känsla som jag haft så många gånger. Hon har hjälpt mig hela livet men det var först nu, när jag var 27, hon förstod hur det känns. Att ångest finns och att det faktiskt inte alltid går att “skärpa sig”. Min starka osentimentala karriärsmamma som kallar sig problemlösare satt där hårlös i sin morgonrock mitt på dagen, tittade mig i ögonen och sa: nu förstår jag hur det har varit för dig hela tiden.
Jag mår bra nu, mamma också. Då är det svårt att komma ihåg hur det är. Men jag vet att vi alla ska dö.