Imorgon är begravningen. Det känns avlägset. Jag förstår inte vem det är vi ska begrava. Vi pratar om begravningen och att det är hon som ska jordfästas och vara under marken, men jag tror inte på det.
Såhär är allt:
A. Du finns
B. Du finns inte
Hur kan det vara så att vi först finns och sedan finns vi inte. HAHA eller vadå HUR kan det vara så?
När döden närmar sig känns det absurt men samtidigt naturligt. Inte naturligt, kanske, men det är ingen idé att ifrågasätta det. Pga
A. DU FINNS
B. DU FINNS INTE
Inga konstigheter som vi brukar säga.
Gick upp härom morgonen (eftermiddagen), öppnade kylen och hällde i mig två liter Coca-Cola. Jag kände sockret och kolsyran springa genom kroppen. Av allt jag förgiftar min kropp med är läsken mitt minsta problem. Det lovar jag. Men, ändå, jag kunde riktigt känna hur drycken frätte på mina tänder. Jag gick ut på balkongen och rökte en lång fimp som låg i askkoppen. Nu lovar jag mig själv att sluta dricka läsk, sa jag.
Två dagar helt ren från läsk. Nu e jag clean. Inga konstigheter alls som man sääääger.
