Annons

Bounty, HBTQ-rättigheter och att hålla två tankar i huvudet samtidigt

Hasan Ramic 12:52 22 Jul 2015

bounty-killer-martei-korley-4.jpg

Bild lånad av Large Up

Jag fick den här artikeln skickad till mig av en kompis, och jag har lite synpunkter. 

Tydligen är det så att Bounty Killer inte blev bokad på förra årets och årets Sumfest-festival för att han, enligt egen utsago, "talar för folket" och att han är missnöjd över att festivalen har fokuserat på "fel saker". Han ska ha sagt "Alla lobbar för den här 'homosexuella grejen', men ingen lobbar mot fattigdom" och "Homosexualitet är inte ett problem för vårt land på samma sätt som fattigdom är. Alla vill få ut homosexualitet i det öppna men ingen vill få bort fattigdom. Båda är viktiga men fattigdom är viktigare. Och fattigdom är värre än homosexualitet för fattigdom är det största incitamentet till brottslighet." Vad betyder detta ens?

Det här är varför Bounty Killa ska fortsätta vara artist och inte bli politiker. Artister kan prata i slagord och plakat. Det är så de SKA kommunicera. Enkelt, to the point, utan för mycket eftertanke. Men Bounty Killer ska inte försöka sig på några djuplodade politiska analyser, för då krävs det att man ibland måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Varför utesluter kampen mot fattigdom kampen för homosexuellas rättigheter? Det finns GOTT om fattiga svarta HBTQ-personer på Jamaica som behöver alla rättigheter de kan få. Om ni inte tror mig, kolla in den här 24 minuter långa dokun om Kingstons "Gully Queens" som handlar om unga homosexuella män som bor i Kingstons stormdiken. De är ofta prostituerade och bland deras kunder finns just de präster och politiker som hetsar mot deras existens. 

Jag får med mig ett par saker från denna text. Artister ska hålla sig till att sjunga om saker de kan, på det sätt de kan. Bounty Killas "Anytime" är en av de bästa skildringarna av överlevnad någonsin satt på band. Så fort artister "skaffar sig en analys" blir de antingen skittråkiga eller går vilse i en retorisk labyrint. Det jamaicanska politiska systemet är fortfarande så ruttet som det någonsin har varit. Det är de som i slutändan gör att fattigdom och hbtq-frågor ställs mot varandra då de inte agerar mot något av problemen. Och slutligen: det känns deppigt att en lösning är så långt borta. Det finns inte mycket vi utomstående kan eller bör göra åt det. Det sista man vill vara är en nykolonial besserwisser. 

/H

1 Visa kommentarer (1) Läs mer

Öland Roots - Mapei, Romain Virgo och Helt Off

Hasan Ramic 16:48 11 Jul 2015

Här sitter jag. I en villa i Mörbylånga, omgiven av böcker och originaltavlor. Några småbarn väsnas utanför och de vuxna förbereder någon slags middag. Hade jag inte haft den här trötthetsrelaterade spänningshuvudvärken så hade man trott att jag var på medelklass-safari och inte på Sveriges mysigaste festival. Och gårdagen kan jag känna är extra mysig, men några otippade överraskningar och vissa förväntade godbitar.

hasan_mapei_oland_roots.jpg

Jag tänker komma ut och säga det: Mapei är hands down en av de i särklass bästa artisterna i Sverige. Mapei är en oväntad bokning för en reggaefestival, men bra musik är bra musik och Mapei gör helt fantastisk musik. Vi var inte så överdrivet många som stod där framför den stora scenen men vi var alla trollbundna. Mapei är Janis Joplins, Lauryn Hills, Q-Tips och J Dillas oäkta fyrvägsbarn. Hon behärskar alla sina uttryck med en sådan elegans att man för ett tag glömmer bort hur jävla svårt det är att sjunga och rappa som hon gör. Dessutom är hon oerhört sympatisk i mellansnacket. Hon är genuint glad över att stå där hon står och göra det hon gör. När hon säger ”Här finns ingen rasist!” till publiken utbrister hela folksamlingen i ohämmat jubel. Själv är jag tacksam över att tillhöra den generation som har en artist av Mapeis kaliber. Bäst: Halvtempoversionen ”Come on baby”

Den unge Romain Virgo har på bara några få år lyckats skapa ett namn som den lovers-reggaens stora framtidshopp. 26-åringen från Saint Andrew brukar nämnas i samma andetag som öns övriga unga reggae-exporter som Chronixx, Protoje och Kabaka Pyramid. Skillnaden på honom och de förstnämnda är att han kanske ses mer som en framtida Beres Hammond och inte en Bob Marley eller Jacob Miller. Han är dessutom gravt underskattad, vilket syns inte minst på den relativt fåhövdade skaran som har samlats framför Öland Roots stora scen. Men, detta föder Virgos hunger ännu mer. Han jobbar hårt och dundrar ut hit efter hit från scenen tills hela området framför scenen är fullt. Den här spelningen hade precis det jag ville att Tarrus Riley-spelningen skulle ha - skavanker. Förvisso trängs allting ihop i en enda lång medley utan avbrott för mellansnack eller andningspaus, men där Tarrus Riley och Black Soil Band var nästan vidrigt tighta så är Unit Band lite lösa i fogarna. mer som ett jamaicanskt dussin-kompband än en jazzorkester som när som helst kan brista ut i gitarrsolon. Jag gillar också att Romain Virgo sätter sig själv i en kontext, han glider ut och in i covers och levererar en hyllning till Chronixx och Buju Banton. Kanske för att berätta att ”jag hör hemma här, jag är lika bra som de här snubbarna”. Och allt eftersom spelningen lider fylls området framför scenen på och till slut lyckas Romain Virgo med något jag inte har sett någon annan artist göra i år. Han får publiken att hoppa (utan att uppmana dem till det). Bäst: Avslutande dancehallstänkaren ”We nuh worry bout them”. Även om den här festivalen heter ”Öland Roots” är det värt att minnas att dancehall är ändå roten till roots. Lätt att glömma. 

Apropå roots reggae så finns det nog inget rootigare i hela Sverige än skånebandet Helt Off. Där mycket svensk reggae görs med 90-tals nyroots som inspiration så är Helt Off fast förankrade i 70-talets roots rock reggae med band som Israel Vibration och Wailers från den tiden som inspiration. Även om deras version är lite struttig och kantig så vägs det hela upp av en oförställd spelglädje. Helt Off ÄLSKAR det de gör. Och de ber inte om ursäkt. Helt Off är den ständiga påminnelsen varför man som tonåring fastnar för roots reggae. Man är arg och besviken på världen, men punk är för osvängigt. Det är mycket softare att röka en nolltrea dålig standard och lyssna på Ijahman Levy än att gå med i Väsnterpartiets Ungdomsförbund. Helt Off kanske inte sitter på det mest lyckade musikaliska receptet, men de har nog med slagkraftiga refränger och en av Sveriges mest begåvade textförfattare i Chords för att göra en solid spelning. Bäst: Ganjahyllningen ”Bara för jag smögar”. Dags för svensk drogdebatt att steppa upp. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Öland Roots - Msapei, Romain Virgo och Helt Off

Hasan Ramic 16:48 11 Jul 2015

Här sitter jag. I en villa i Mörbylånga, omgiven av böcker och originaltavlor. Några småbarn väsnas utanför och de vuxna förbereder någon slags middag. Hade jag inte haft den här trötthetsrelaterade spänningshuvudvärken så hade man trott att jag var på medelklass-safari och inte på Sveriges mysigaste festival. Och gårdagen kan jag känna är extra mysig, men några otippade överraskningar och vissa förväntade godbitar.

hasan_mapei_oland_roots.jpg

Jag tänker komma ut och säga det: Mapei är hands down en av de i särklass bästa artisterna i Sverige. Mapei är en oväntad bokning för en reggaefestival, men bra musik är bra musik och Mapei gör helt fantastisk musik. Vi var inte så överdrivet många som stod där framför den stora scenen men vi var alla trollbundna. Mapei är Janis Joplins, Lauryn Hills, Q-Tips och J Dillas oäkta fyrvägsbarn. Hon behärskar alla sina uttryck med en sådan elegans att man för ett tag glömmer bort hur jävla svårt det är att sjunga och rappa som hon gör. Dessutom är hon oerhört sympatisk i mellansnacket. Hon är genuint glad över att stå där hon står och göra det hon gör. När hon säger ”Här finns ingen rasist!” till publiken utbrister hela folksamlingen i ohämmat jubel. Själv är jag tacksam över att tillhöra den generation som har en artist av Mapeis kaliber. Bäst: Halvtempoversionen ”Come on baby”

Den unge Romain Virgo har på bara några få år lyckats skapa ett namn som den lovers-reggaens stora framtidshopp. 26-åringen från Saint Andrew brukar nämnas i samma andetag som öns övriga unga reggae-exporter som Chronixx, Protoje och Kabaka Pyramid. Skillnaden på honom och de förstnämnda är att han kanske ses mer som en framtida Beres Hammond och inte en Bob Marley eller Jacob Miller. Han är dessutom gravt underskattad, vilket syns inte minst på den relativt fåhövdade skaran som har samlats framför Öland Roots stora scen. Men, detta föder Virgos hunger ännu mer. Han jobbar hårt och dundrar ut hit efter hit från scenen tills hela området framför scenen är fullt. Den här spelningen hade precis det jag ville att Tarrus Riley-spelningen skulle ha - skavanker. Förvisso trängs allting ihop i en enda lång medley utan avbrott för mellansnack eller andningspaus, men där Tarrus Riley och Black Soil Band var nästan vidrigt tighta så är Unit Band lite lösa i fogarna. mer som ett jamaicanskt dussin-kompband än en jazzorkester som när som helst kan brista ut i gitarrsolon. Jag gillar också att Romain Virgo sätter sig själv i en kontext, han glider ut och in i covers och levererar en hyllning till Chronixx och Buju Banton. Kanske för att berätta att ”jag hör hemma här, jag är lika bra som de här snubbarna”. Och allt eftersom spelningen lider fylls området framför scenen på och till slut lyckas Romain Virgo med något jag inte har sett någon annan artist göra i år. Han får publiken att hoppa (utan att uppmana dem till det). Bäst: Avslutande dancehallstänkaren ”We nuh worry bout them”. Även om den här festivalen heter ”Öland Roots” är det värt att minnas att dancehall är ändå roten till roots. Lätt att glömma. 

Apropå roots reggae så finns det nog inget rootigare i hela Sverige än skånebandet Helt Off. Där mycket svensk reggae görs med 90-tals nyroots som inspiration så är Helt Off fast förankrade i 70-talets roots rock reggae med band som Israel Vibration och Wailers från den tiden som inspiration. Även om deras version är lite struttig och kantig så vägs det hela upp av en oförställd spelglädje. Helt Off ÄLSKAR det de gör. Och de ber inte om ursäkt. Helt Off är den ständiga påminnelsen varför man som tonåring fastnar för roots reggae. Man är arg och besviken på världen, men punk är för osvängigt. Det är mycket softare att röka en nolltrea dålig standard och lyssna på Ijahman Levy än att gå med i Väsnterpartiets Ungdomsförbund. Helt Off kanske inte sitter på det mest lyckade musikaliska receptet, men de har nog med slagkraftiga refränger och en av Sveriges mest begåvade textförfattare i Chords för att göra en solid spelning. Bäst: Ganjahyllningen ”Bara för jag smögar”. Dags för svensk drogdebatt att steppa upp. 

/H

0 Kommentera Läs mer

Öland Roots - Löst Folk, Alaine och Tarrus Riley

Hasan Ramic 15:41 10 Jul 2015

Nu är det andra dagen av Sveriges mysigaste festival. Jag har den stora lyxen av att bo hos en kompis i Mörbylånga, så jag blev väckt av härjande småbarn istället för mässande hippies denna fredagsmorgon. Medan jag sitter här i presstältet och försöker lägga upp en strategi för dagen ska jag passa på och berätta om gårkvällens tre spelningar jag hann se innan jag la locket på.

Löst Folk från Uppsala gjorde en solid show backade av Hot This Year Band. Format, Moncho och Robin Joon är på inget sätt några Mighty Diamonds, deras harmonier skaver ganska ofta och de är inte riktigt samspelta med sitt kompband än. Men jag ser hur Löst Folk kan komma att bli ett avs Svensk Reggaes största. Deras oslipade vokaler är trots allt charmiga. Alla som sjunger med i de catchiga refrängerna känner sig inkluderade, och det är lätt att veva händerna i luften till de bekanta budskapen om fred, kärlek, ganja och snut-skepsis. Det var kul när den semestrande låtsaspolisen Bängan Lagerblad dök upp på scenen och ”inte skulle vara långrandig” i sitt tal, men råkade ändå fyllesvamla i fem minuter. It’s all in the game. Spelningens bästa stund var megahiten ”Aina älskar Reggae”

”Eleven years ago i quit my job in investment banking and now my dreams have taken me to Sweden”, utbrast en leende Alaine mellan låtarna när hon stod på Öland Roots stora scen. Hennes senaste album ”10 Of Hearts” är ett stycke superpolerad export-reggae ämnad för den europeiska och amerikanska marknaden. Alaine är en superkompetent artist som gör allting rätt. Hon träffar varenda ton, hon pratar perfekt engelska mellan låtarna och hon växlar mellan att enbart sjunga och kompa sig själv på klaviatur. Men det är någonting som saknas. hur mycket Öland Roots-publiken än njuter av Alaines närvaro så har hon inte de där jättehiten som kan få alla att sjunga i kör. Inte ens när hon hyllar Gregory Isaacs med en egen version av ”Tune In” och Marcia Griffiths ”I shall sing” lyckas hon vinna över publiken helt. Bäst på spelningen: göra-slut-stänkaren ”Bye, bye, bye”.

En annan som inte saknar hits är Tarrus Riley, vars röst man känner igen momentant om man har varit på reggaeklubb de senaste 13 åren. När Singy Singy springer ut på scenen, iklädd i en blå baseball-jersey med matchande blå keps ser han ut som en mindre frenetisk version av sin musikaliska förebild Buju Banton. Han hoppar, springer från en sida av scenen till den andra, gör höga-knän-övningar alltmedan han utan ansträngning hivar ut sig hit, efter hit, efter hit. Kompbandet Black Soil Band är omänskligt tighta och hela spelningen är en medley av hits som prånglas ut utan paus för mellansnack eller applåd. Det är imponerande att se ett så väloljat maskineri jobba. Tarrus Riley vet vart han är och vad han gör. Att han har med sig saxofonlegenden Dean Fraser är en mäktig markör - för den som vet vem Dean Fraser är. Men för mig som gillar lite dancehall i min reggae kändes Tarrus Rileys jämntjocka, kirurgiskt precisa spelning extremt tillrättalagd. Jag vet att Tarrus älskar dancehall och jag har sett honom göra betydligt lekfullare shower än detta. Nu var det som att de gjorde en och en halvtimme jazz-jam med låtar emellan. Ribben fanns där i teorin, men inte en enda gång fanns det ett tillfälle där jag fick feeling och instinktivt lyfte mina pistolfingrar i luften i eufori. Kompetent, väl genomfört, men själlöst och ovibbigt. Och framför allt - inte en enda dancehall-låt. Bäst: ”My day”

/H

0 Kommentera Läs mer

Öland Roots - Löst Folk, Alaine och Tarrus Riley

Hasan Ramic 15:40 10 Jul 2015

Nu är det andra dagen av Sveriges mysigaste festival. Jag har den stora lyxen av att bo hos en kompis i Mörbylånga, så jag blev väckt av härjande småbarn istället för mässande hippies denna fredagsmorgon. Medan jag sitter här i presstältet och försöker lägga upp en strategi för dagen ska jag passa på och berätta om gårkvällens tre spelningar jag hann se innan jag la locket på. Löst Folk från Uppsala gjorde en solid show backade av Hot This Year Band. Format, Poncho och Robin Joon är på inget sätt några Mighty Diamonds, deras harmonier skaver ganska ofta och de är inte riktigt samspelta med sitt kompband än. Men jag ser hur Löst Folk kan komma att bli ett avs Svensk Reggaes största. Deras oslipade vokaler är trots allt charmiga. Alla som sjunger med i de catchiga refrängerna känner sig inkluderade, och det är lätt att veva händerna i luften till de bekanta budskapen om fred, kärlek, ganja och snut-skepsis. Det var kul när den semestrande låtsaspolisen Bängan Lagerblad dök upp på scenen och ”inte skulle vara långrandig” i sitt tal, men råkade ändå fyllesvamla i fem minuter. It’s all in the game. Spelningens bästa stund var megahiten ”Aina älskar Reggae”

”Eleven years ago i quit my job in investment banking and now my dreams have taken me to Sweden”, utbrast en leende Alaine mellan låtarna när hon stod på Öland Roots stora scen. Hennes senaste album ”10 Of Hearts” är ett stycke superpolerad export-reggae ämnad för den europeiska och amerikanska marknaden. Alaine är en superkompetent artist som gör allting rätt. Hon träffar varenda ton, hon pratar perfekt engelska mellan låtarna och hon växlar mellan att enbart sjunga och kompa sig själv på klaviatur. Men det är någonting som saknas. hur mycket Öland Roots-publiken än njuter av Alaines närvaro så har hon inte de där jättehiten som kan få alla att sjunga i kör. Inte ens när hon hyllar Gregory Isaacs med en egen version av ”Tune In” och Marcia Griffiths ”I shall sing” lyckas hon vinna över publiken helt. Bäst på spelningen: göra-slut-stänkaren ”Bye, bye, bye”.

En annan som inte saknar hits är Tarrus Riley, vars röst man känner igen momentant om man har varit på reggaeklubb de senaste 13 åren. När Singy Singy springer ut på scenen, iklädd i en blå baseball-jersey med matchande blå keps ser han ut som en mindre frenetisk version av sin musikaliska förebild Buju Banton. Han hoppar, springer från en sida av scenen till den andra, gör höga-knän-övningar alltmedan han utan ansträngning hivar ut sig hit, efter hit, efter hit. Kompbandet Black Soil Band är omänskligt tighta och hela spelningen är en medley av hits som prånglas ut utan paus för mellansnack eller applåd. Det är imponerande att se ett så väloljat maskineri jobba. Tarrus Riley vet vart han är och vad han gör. Att han har med sig saxofonlegenden Dean Fraser är en mäktig markör - för den som vet vem Dean Fraser är. Men för mig som gillar lite dancehall i min reggae kändes Tarrus Rileys jämntjocka, kirurgiskt precisa spelning extremt tillrättalagd. Jag vet att Tarrus älskar dancehall och jag har sett honom göra betydligt lekfullare shower än detta. Nu var det som att de gjorde en och en halvtimme jazz-jam med låtar emellan. Ribben fanns där i teorin, men inte en enda gång fanns det ett tillfälle där jag fick feeling och instinktivt lyfte mina pistolfingrar i luften i eufori. Kompetent, väl genomfört, men själlöst och ovibbigt. Och framför allt - inte en enda dancehall-låt. Bäst: ”My day”

/H

0 Kommentera Läs mer

Style cyaan spoil

Hasan Ramic är återkommande skribent för Nöjesguiden, honungsodlare och en jäkel på dancehall.

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Bloggar

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Annons
Annons