Konversationen hos frisören idag mynnade ut i slutsatsen att "det är tur att alla tycker olika, för hur rolig skulle världen vara om alla tyckte likadant". Jag hatar mig själv för att jag är en så tråkig person. Kuksugarmunnen och AD-hjärnan har helt slutat kommunicera med varandra. Jag ville verkligen inte säga "det är tur att alla tycker olika", men jag gjorde det ändå.
Fast jag gjorde det bara för att det inte skulle bli så jobbigt. Jag tycker alla kallpratare har vissa plikter att uppfylla, för andras skull. Det ska vara så friktionsfritt och lättsamt som möjligt. Man ska hellre ljuga än tala sanning. Om någon frågar dig vad du köpt i julklapp till din mamma, säg inte att hon dog i cancer i förrgår. Säg att mor ska få en ljuslykta i år igen. Om någon säger att det är jättegott med julbord och att julmat är godast i världen, håll med. Säg inte att du tycker julskinka är "äckligt". Ingen vill veta ändå.
Ett visst mothugg är ändå nödvändigt för att hålla diskussionen levande. Om någon säger att julbord är årets kulinariska höjdpunkt, there is no need att säga att du hatar det i en sån situation. Säg istället att ingenting slår en grillad lax i juni eller "årets första svenska jordgubbar". Det viktigaste är att man inte säger något totalt pubertalt eller rebelliskt så att det blir dålig stämning, typ "Jag är vegan och tycker kött är mord". Då blir det ju genast SKITJOBBIGT, och det vill vi ju inte.
Folk borde ljuga mer. Det har jag alltid tyckt.
