Det är så jobbigt att vara publik på skolans julavslutning. Man sitter liksom där alldeles maktlös i aulan, inträngd bland fem fjällrävenjackor och med ett tummat jävla sånghäfte i handen fyllt med melodier man inte gillar. God knows vilka estetherpesfingrar som använt (ollat) det där sånghäftet innan man själv. Sen kommer esteterna själva upp på scenen och ska sjunga, men man vill liksom bara avstyra det mesta av det uppträdandet. Det är ingen bra idé att blanda in en saxofonkvartett, det har det aldrig varit, och NEJ, det är verkligen inte nödvändigt att blanda in spansklärarens alldeles egna lilla (långa) tolkning av Ave Maria på ostämd violin.
Årets peptalk från rektorn gick enbart ut på att det var en dead old kille som gick ut från Vasaskolan för 25 år sedan som vann en miljon i Postkodmiljonären förra veckan. Det självklara budskapet var att detta naturligtvis inte hade hänt om han INTE varit elev på Vasaskolan. Vem vet hur det hade gått då. Han hade säkert blivit värdetransportrånare. Att det gått 25 år sedan den där killön tog studenten och faktiskt lämnade Vasaskolan är ju oviktigt i sammanhanget. Vasaskolan är ändå exakt samma plats då som nu eftersom vi är en skola som aldrig utvecklas. Det är det jag gillar.
Hade dött om man gått på en skola som inriktar sig på "entreprenörskap" och andra abstrakta skeenden som i de flesta fall går ut på att typ *starta eget företag* och stå på stan och sälja skitfula typ mobilfodral som ingen vill köpa. Ba *ung företagsamhet*.
Jag tycker också om Vasaskolan och tycker att den förbereder mig superbra för vuxenlivet. Fast inte av de skäl som rektorn tror. Jag gillar Vasaskolan för att min utbildning ger mig så mycket tid till att bara lalla runt och göra ingenting alls och blogga/nätdejta framtida sugardaddys på lektionstid.
Det fanns dock EN bra grej med julavslutningen i år. Det blev inget solo av typen *skolans snyggaste tjej sjunger All I want for christmas is you trots att hon inte kan sjunga*. Annars brukar det ju jämt vara så. Det är då man känner att det är jul på riktigt. Det har jag alltid sagt.
När skolans största lighthora står och skrikwailar så vet man att det inte är långt kvar tills lovet är här.
