Välkomna till del 2 i serien You’ve got Brev! – sommarföljetången där jag och Soraya brevväxlar, tipsar om de populärkulturella diamanterna bland grillkolen och förhoppningsvis lär oss någonting på vägen.
Det hela är enkelt, genom en new school brevväxling ber vi vår kompanjon om det vi behöver allra mest just nu och efter ett par dagar får vi svar. Inbox-plinget har aldrig låtit så ljuvligt! Vi är varandras apotekare, shamaner och regndansare och ni få följa med på resan.
Tidigare brev i serien har handlat om: Tårar
Hej T.
Jag vet att vi ska njuta av sommaren, det lediga lugnet och whatnot. Stanna upp i nuet och slappna av.. Men som Ledin sa, hösten kommer snart.
Höst för mig är omstart och just nu vet jag inte riktigt vad det innebär för mig. Jag har gett mig själv det här året att lista ut det där med vad jag vill bli och göra och ändå kan jag inte släppa känslan av att jag måste veta nu, nu, nu! För om jag vet så kan jag satsa allt jag har istället för att stå med en fot i början av varje möjlig väg. Varje gång som jag har stått i det här vägskälet har jag alltid trampat på bäst jag kan på den väg som varit närmast till hands eller verkat roligast just då. Till slut har det blivit riktigt bra och jag har aldrig ångrat mitt val. En del av mig vet att allt kommer att falla på plats så småningom, men en annan känner nog inte riktigt att jag har tid att vänta, som att den här gången är mer avgörande än de andra.
Ge mig en karta och kompass eller åtminstone lite lugn och ro.
Kram
S
Hej S,
Är du fortfarande på Barnens ö?
Först: Tell Me You Love Me. Mindes den. Såg om första avsnittet. Inga tårar än, men jag känner dem där. Latent. Jag vet att de kommer att komma snart. Jag chansar på runt avsnitt fyra. Messar dig då och ger ett extra tack. Dessutom älskar jag Adam Scott, kanske främst efter The Vicious Kind. Har du sett den?
Asså det här med karta och kompass… jag vet inte. Det vill väl alla ha. Men det blir så lätt sådant där Robin Williams-kladd om att suga märgen ur livet, carpe diem etc. Det eller sådana ödesdigra pretentioner jag själv alltid fastnar i (och skäms, och går vidare, gång på gång) som Kent-låtar eller Ann Jäderlund. Dom sakerna är fantastiska. Utan dem vore jag vilse på så många vis men de pekar aldrig framåt. De är bara balans.
Men jag tror jag har två saker. De är väsensskilda och tar helt olika saker i anspråk. Så jag antar att du väljer den du tror passar dig bäst. Jag tycker mycket om båda två. De har betytt saker om min syn på människor, olika saker och i olika skeden.
Den första är The Art of Fielding. Det är en roman av Chad Harbach och handlar om baseball. Eller den handlar egentligen inte om baseball men den börjar och slutar med baseball. Och de spelar baseball i boken. Men det är inte poängen. Den handlar om Henry Skrimshander, en dold talang som plockas upp till ett collegelag av en driftig elev, Mike Schwartz. Sedan finns det en professor på skolan som är expert på Herman Melville och han har en dotter och sedan massa andra karaktärer. Alla är vilsna. Och alla försöker hålla fast vid det de är bra på, förankra sig själva i det de tror definierar dem. Jag kände igen mig rätt mycket i det. Någon ganska diffus känsla av att man kommer att lösas upp om man inte håller fast i det som verkar konkret och cementerat men som egentligen bara är poröst och hägringar. Jag vet inte om det låter som himla bra egentligen men boken är lite som Jonathan Franzen, men inte lika flyktig.
Den andra är Working Girl från 1988 av Mike Nichols. Det är nog egentligen mest en komedi men jag har aldrig kunnat låta bli att känna massor av blandade känlsor när jag ser den. Du har säkert redan sett den också. Det var en sådan film som alltid gick på TV en gång för länge sedan. Men se om den. Snälla. Den handlar om Tess McGill, en sekreterare som tar chans att fatta lite beslut när hennes chef bryter benet. På ett sätt är det kanske en proto-version av Sex and the City men jag tycker att filmen rymmer så mycket mer. Den vilar liksom på idéer och föreställningar om vem man vill vara, vilka relationer man ska ha och var man är på väg. Sen är Joan Cusack fab och skitrolig som kompisen Cyn.
Det här är nog varken karta eller kompass. Men kanske små fyrljus i ett gryende mörker.
Nu ska jag åka till västkusten. Hoppas du har det bra, var du än är.
Hugz,
T
