”Bullshit, Louis!” Orden yttras av en så kallad ”skön kille” någonstans i den bakre delen av globen. Varför? Dels för att illustrera hur Louis CK kanske inte är helt ärlig när han säger att han älskar Sverige, men framförallt för att den sköne killen ska få visa att han är nere med Louis. Att han förstår honom. Att de liksom är på samma våglängd. Det är så nära en imaginär fistbump en skön kille kommer med världens största komiker en kväll i ett fullsatt globen.
Det är på ett sätt även fullt naturligt. Louis CK vänder sig nämligen främst till alla sköna killar. Till de som inte riktigt var populära på högstadiet men som nu tar revansch med en nytillkommen karriär och en riktigt härlig dvd-samling.
De har hittat en husgud i Louis. I en man som ser ut som en korsning mellan Larry David och en överviktig Leprechaun men är tillräckligt smart och witty för att charma typ vem som helst. Däri ligger även Louis CKs storhet. I hans förmåga att både vara depraverad och självreflekterande och samtidigt leverera smarta sägningar och välformulerat snusk. Det är även i den sistnämnda kategorin han verkar arbeta hårdast under sitt sverigebesök.
För skratten från magen haglar tätt – både bildligt då poänger görs om ”boob action” och bokstavligt med en rätt utdragen dramatiserad imitation av ett av åldern förslappat anus. (Det ska dock sägas att liknelsen mellan en åldrad tarmmynning och en plastsäck fylld av löv som attackeras av vinden inte är annat än modern de Sadesk poesi.)
Det är nödvändigtvis inte något dåligt. När Louis CK arbetar med de tydliga Kanal 5-skratten invävda i roande fantasivärldar blir det tvärtom oftast otroligt bra. Som när han skämtar om den gamla tanten som försökt spola ner sin döda hund i toaletten men efter att ha misslyckats istället bajsar på den resten av livet – förkroppsligat av Louis tumlande, virvlande och perfekt utdragna kroppsrörelser.
Och Louis CK är rörlig. Han använder gång på gång mimik och kropp för att hamra hem sina punchlines. Ibland nästan draget till en slappstick-nivå som föder tanken på att materialet är anpassat till en publik med engelskan som andraspråk.
Det är i slutändan 100 väldigt roliga minuter. Även om de till stor del avviker från det jag tycker om mest med Louis CK – den där känslan när man får oroa sig lite. När man först skruvar på sig några sekunder innan skrattet kommer. Jag antar att det kanske inte går hem lika bra som propskämt med en blackberry hos alla sköna killar.
