Det finns mycket mansdominans i vår vardag. Olika mängd mycket för olika människor på olika platser, men alltjämt mycket överallt. Det finns en liten del av tillvaron som högljutt påpekar detta och denna lilla del kan lite slarvigt och lagom odefinierat kallas för media. Inom media är det förstås, precis som på alla andra ställen, männen som styr - men man ifrågasätter ändå ordningen på saker och ting i krönikor som avslutas med en bild på sig själv. Det är lätt att stå upp för kvinnor där. Det är ett accepterat forum att dryfta dessa samhällsfrågor och de flesta av krönikörerna verkar vara någorlunda överens. Synen är att män och kvinnor är likställda, detta är en självklarhet, och man upprörs när det i rapporter från verkligheten kommer fram att denna syn inte delas av hela Sverige. Som exempelvis att svenska folket inte genusröstade i P3 Guld. Vadar man runt i dessa vatten dagligen är chansen stor att man förr eller senare kommer att drämma till med lite kvinnokamp i någon av sina krönikor - och få en uppskattande klapp på axeln av alla de andra i mediapölen. Synnerligen om du som utför den ridderliga handlingen sitter inne med kroppsdelen: penis.
Det är bara att hugga lite till höger och vänster. Står du med hela tyngden tryggt vilande på foten i attributet vit mediman och ÄNDOCK tar dig tid att med andra foten slött sparka mot vad som från ditt privilegierade avstånd tycks vara en dörr av något slag - då blir du snudd på hjälte.
SLUTA SNACKA OM "STARKA KVINNOR" uppmanades vi igår.
Artister som tilldelas detta hemska epitet i media är, enligt Fredrik Virtanen, exempelvis Laleh och Robyn. Jag förstår att han är upprörd. Att kalla dessa kvinnor för starka - vilken missvisande förolämpning för kvinnor världen över! Stark kvinna - skulle det vara ord som passar att beskriva Robyn som givit fingret åt storbolagen, startat eget skivbolag och erövrat västvärlden? Integritetsfylld kvinna - är det verkligen ett lämpligt ord för att beskriva Laleh som valt att gå sin egen väg i sitt artisteri och inte kompromissar utan säger nej till media som vill klä ut henne i kanindräkt?
Hm. Vi kan ta en paus här om det är någon som behöver fundera mer på den saken.
Sett ur ett musikjournalistiskt perspektiv finns det förstås gott om anledningar till att framföra kritik mot alltför endimensionella, enkelspåriga, kategoriska personporträtt av musiker och artister. Vissa beskrivs konsekvent som musikaliska underbarn trots att de är långt över 30, andra är starka kvinnor för att de bär en annorlunda artistisk vision än den storsäljande Billy Butt-mentalitet som många av musiklivets affärsmän kommer dragandes med. Media ska belysa, men förenklar tyvärr allt oftast. Det är ett problem.
Men har man den uppriktiga ambitionen att diskutera hur kvinnor framställs i media bör man också helst ha någon form av uppfattning om hur kvinnor generellt faktiskt framställs i media. Hur mycket av rubriker, artiklar, frågeställningar rör kropp och yta - och hur mycket fokus läggs på kvinnors egenskaper, talang och kvaliteter.
Att Laleh beskrivs som stark och egensinnig i sitt kreativa skapande skulle kunna vara resultatet av att media gjort sig en enkel bild av artisten i fråga - en framställning som säljer lösnummer då man spelar på artistens persona - snarare än en för kvinnor förminskande beskrivning. Fredrik Virtanen menar att så inte är fallet, att journalister genom att skriva stark + kvinna stödjer normen för hur kvinnor är. Det vill säga: svaga. För att en egenskap som stark behöver påpekas, säger Fredrik Virtanen. Utan att ta hänsyn till rådande könsmaktsordning och faktumet att man kanske är just stark om man som kvinna tar sig fram i dessa miljöer? Utan en tanke på att han i samma stund fullständigt berövar Laleh möjligheten att vara stark - om nu stark är det bäst lämpade ordet att beskriva henne som person?
Fredrik Virtanen tycker sig ha bevis för att kvinnor särbehandlas i media och folk hurrar över hur insiktsfullt det är. Jodå, bland annat har han upptäckt att det inte är någon som frågar Laleh vad hon tycker om "världen".
Det kanske är en viktig punkt att ta upp. Fast, jag har även svår att minnas att typ Kleerup, Oskar Linnros eller Markus Krunegård ofta har blivit ombedda att inkomma med sin samlade syn på världspolitiken? Lite omvärldsbevakning från Albin Gromer? Kan förstås ha missat det.
Men för all del, låt oss leka med tanken att begreppet "starka kvinnor" inte är en vanligt förekommande beskriving av några enskilda artisters karaktärer utan på riktigt en genomgående strukturell orättvisa som grundar sig i patriarkatets nedlåtande syn på kvinnor. Då tänker jag obönhörligen på vad Ann Petrén sa i Vit, rik, fri - att det inte går att förhålla sig till makten och förtrycket utan att erkänna det. Den vansinnesdrivande maktlösheten i detta.
Att vi, om vi så bara för en sekund medvetet anpassar oss efter vad könsnormerna säger om oss, även om vi så förkastar den klassiska kvinnorollen och gör allt i vår makt för att undvika samspel med den, också styrs lika mycket av den som om vi levde slaviskt efter dess dogmer.
För även om vi mentalt är överens om att karaktärsdrag inte är könsbundna - att de aldrig har varit det - hur gör vi då för att bredda vad som anses manligt och kvinnligt? Om alla ord är märkta och minerade, hur bär vi oss åt? Hur beskriver vi starka kvinnor och män utan att falla in i stereotyper? Hur gestaltar vi känslosamma män och kvinnor utan att skapa karikatyrer? Om alla ord vi använder på det ena eller det andra sättet stödjer patriarkatets två pepparkaksformar av gubbe och gumma, hur rör vi oss framåt?
Ett steg vore att i media erkänna könsrollernas faktiska förtryck, istället för att försöka låtsas som om det inte existerar. För även om det kan verka så i mediakretsar, så är könsroller inte bara ett dumt påhitt. Det är inte något man väljer att ta till sig, utan en faktiskt jävla verklighet för många människor. Något tar sitt uttryck i betydligt mer allvarliga frågor än ett positivt epitet före sin könsbenämning i en kulturbilaga. För många människor är könsrollerna ett faktum. Något som sätter ramarna för hela ens tillvaro. Som för den 23-årig kvinna som hittades med en kökskniv i ryggen i sitt hem i söndags. Den sortens riktigt verkliga kvinnliga svaghet.
Äger man förmågan att lyckas hålla två tankar i huvudet på samma gång ser man också att den typen av kvinnlig svaghet är i akut behov av kvinnlig styrka.
Kanske kan en liten del av den kampen ske i form av beskrivningen av en framstående kvinna i en tidning. Kanske att just orden stark och kompromisslös kan vara något som kvinnor behöver identifiera sig med än mer just pga utsattheten. Kanske kan det verka för en stärkt självbild, vidga vad det innebär att vara kvinna, ge fler alternativ till vad kvinnor kan göra och hur kvinnor beter sig.
Kvinnor slutar nämligen inte att vara offer bara för att Fredrik Virtanen försöker föra ett resonemang och påstå att de inte är det.
Det är ju asbra att det finns några riviga kvinnor i Fredrik Virtanens bekanskapskrets som inte har anledning att känna sig som "några stackars, mesiga offer", som han uttrycker det.
Men det betyder tyvärr inte att svaga kvinnor och kvinnliga offer är inbillning. Det är inte en pose de kör med.
Att kvinnor är svaga är inte könsrollens falska återspegling av oss. Kvinnors svaghet är resultatet av mäns absoluta gränslöshet.
Jag förstår att Fredrik Virtanen "vill väl" med sin krönika, men faktum är att han inte vet vad han pratar om. Tar man Fredrik Virtanens ytterst tveksamma, moderata föreställning om individens fullständiga ansvar över sin egen position i samhället ett steg till, ja, då har de kvinnor som fallit offer för män följdaktligen bara sig själv att skylla. De har gått på myten om sin egen svaghet. Behöver kanske bara gaska upp sig litet? Sluta vara så mesiga! (Vi får höra med Robert Aschberg och Leif GW Person.)
Det manliga frigörandet av kvinnor - ett mycket elegant knep för att egentligen, åter igen och precis som alltid, frånta männen ansvaret.
En klassiker då det är betydligt mycket enklare att spela ridderlig än behöva att rannsaka sig själv och se sin egen skuld. Det förstår jag. Men jag vill ändå uppmana Fredrik Virtanen att våga tänka färdigt tanken på hur kvinnor framställs i media. Våga problematisera sin egen roll i det hela. Fundera på varför han själv i SVT Gomorron i förra veckan påpekade hur mycket plats Anna Charlotta Gunnarsson tog (som ensam kvinna i panelen) och varför han tror att han fällde denna skojsiga kommentar till henne: "För en gångs skull var det bra att du uttalade dig".
Kanske rent av försöka förstå att det lustigt nog är i just de ständigt återkommande situationerna som man, till och med i Stockholms jämställda mediakretsar uppenbarligen, måste försöka vara en "stark kvinna" och bara svara:
- Men KÄFT.
