Favoritplatser att dricka vin Del 1: Hotel d'Angleterre

Jag återupplevde min barndom för ett par veckor sedan på Hotel d'Angleterre i Nordens huvudstad, Köpenhamn. Hotellet, som var nazisternas högkvarter under andra världskriget...Jag återupplevde min barndom för ett par veckor sedan på Hotel d'Angleterre i Nordens huvudstad, Köpenhamn. Hotellet, som var nazisternas högkvarter under andra världskriget, är en utmärkt plats för att dricka vin. Inramningen är minst sagt dramatisk. På d'Angleterre är blomkrukorna lika stora som din mammas stadsjeep. Kristallkronorna lyser starkare än solen och dina lädersulor rör sig över ett hav av sammet. Chansen är lika stor att dina vänner sjunkit ner ljudlöst i den enormt tjocka heltäckningsmattan och försvunnit för alltid som att de bara är och, säg, besöker toaletten.
Jag var där endast ett par timmar, eller i fem glas Bereche et Fils, men fick avverka två obehagliga samtal till vänners mödrar och ge dem beskedet att deras söner förolyckats och kramats ihjäl av tre meter höga mattfransar.
Jag förstår nazisternas fäbless för det anrika hotellet. Allt på hotellet är enormt. Ölglasen är vaslika, skoputs-maskinens rörliga hjul stora som Formel 1-däck och direktörernas flickvänners bysthållare hade antagit formen av aktiverade airbags. Men personalen var mest stolt över sitt höga tak.
–Det är sju meter upp till kristallkronorna, berättar en liten pickolo med stora bekräftelsesökande ögon.
–Ah, vi letar efter något som är sju och en halv meter, viskade vi i hans öra, smekte hans kind och gav honom en peng.
Men jag hade inte varit förtjust i att sova över i den jättelika inredningen, jag skulle endast vakna upp livrädd i tron att ha krympt till en manchettknapp bredvid den fyra meter höga sänglampan. Men att här dricka vin och lyssna till levande pianomusik är fantastiskt.
Jag var över för att äta lunch på Noma och besöka mitt favoritkonditori, men mitt huvudsakliga mål var att placera ett glas av det nya stjärnskottet och champagneproducenten Bereche et Fils nära mina läppar och se den sköra, rena och sympatiska vätskan utveckla sig i rummet och krypa upp för de gigantiska väggarna bara för att lägga sig till rätta i de små, små fiberöppningar där nazisters cigarettrök sedan länge sipprat in och blivit en del av tapetens textur och mönster. Det är den totala motsatsen till Wagner spelad i en Wagner-sal.
Likt en liten punschpralin min farmor brukade mata mig med när jag var liten, tar Hotel d'Angleterre mig tillbaka till något oskyldigt och tryggt. Men samtidigt, via det Speer-lika arkitektoniska rummet, infinner sig den obevekliga sanningen om ett barns öde att känna sig totalt fången i den mänskliga naturens amoraliska och hänsynslösa händer.