Crazy Ex-Girlfriend

Crazy ex-girlfriend säger det med en sång.

Från att ha undvikits fullkomligt har psykisk ohälsa gått och blivit en tv-trend. I techthrillern Mr Robot lider Elliot Alderson av paranoida vanföreställningar och autofiktiva Lady Dynamite bygger mycket av sin story kring Maria Bamfords bipolära diagnos. I Crazy ex-girlfriend illustreras Rebecca Bunchs ångestattacker och vanföreställningar med Broadway-värdiga och NSFW-salta musikalnummer.

Rebecca är en Yale- och Harvard-diplomerad advokat med en prestigefull titel på en namnkunnig firma i New York. Men hennes till synes lyckade liv ställs på ända när hon en dag stöter på sin gamle sommarlägerflirt Josh, som avslöjar att han ska flytta tillbaka till hans hemstad West Covina. Med ens säger hon upp sig, spolar ner sina antidepressiva, flyttar också till West Covina och tar ett underkvalificerat jobb på den lokala advokatbyrån. Enkom i syfte att råka stöta på Josh igen.

Karaktärsklyschan det knäppa exet låter som en svag grund att bygga en tv-serie på. Men Crazy ex-girlfriend är en tajt stalkermusikal som är väl medveten om sin misogyna grundtrop (”That’s a sexist term”, kommenterar Rebecca titeln i introt), proppad med genuina karaktärer och spetsad med hysteriskt roliga sång- och dansnummer. För i Rebeccas värld är inget så banalt att det inte förtjänar ett eget ledmotiv.

En popdänga om att vaxa skrevet? ✓
En gospel om att springa med saxar? ✓
En powerballad om att hata sig själv? ✓

Crazy ex-girlfriend får mig att tro på musikalens helande kraft igen. Och att livets alla problem kan lösas med idogt viftande jazzhänder.