Det är få som kan beskriva det brittiska klassamhället så väl som regissören Ken Loach. Bara risporna i de gamla ekborden på puben The Old Oak säger klassamhälle. Detta skulle kunna vara byn Billie Elliot flyttade från. Nu är gruvan nedlagd, människorna fattiga och barnen hungriga. Tegelhusen står tomma. Här finns ingen framtid. Bara parabolantennerna skvallrar om något nytt.
På The Old Oak sitter stammisarna och spyr galla över de nyinflyttade syrierna. Pubägaren TJ (Dave Turner) ser dock något annat och blir vän med flyktingen Yara (Ebla Mari). Men inte alla i byn uppskattar deras vänskap. The Old Oak är Ken Loachs och manusförfattaren Paul Lavertys fjortonde film tillsammans. Tyvärr saknas den svärta som brukar vara Loachs signum. Hans senare filmer som I, Daniel Blake visade hur snabbt samhället äter upp den utförsäkrade och Sorry We Missed You om den ekonomiska mardröm många britter befinner sig i. Det var frustrerande bra filmer och sagor utan lyckliga slut.
Surgubbarna på The Old Oak sitter och slänger ur sig den ena efter den andra fördomen men det känns mest stereotypt för lågutbildad arbetarklass. Yara talar såklart felfri engelska. Inga barriärer där inte. Och med lite engagemang så löser sig allt. I småstaden är alla först misstänksamma mot andra kulturer men snart vänner. Främlingsfientligheten, som inte bara ökat i England, är knappast så lättlöst som det tycks. Ken Loach gått och blivit Lasse Hallström. Lite för mycket feelgood, lite för lite socialrealism.
