Frasse Levinsson sörjer sin lokaltidnings död.
När jag nåddes av beskedet blev jag oväntat ledsen. Lerums Tidning har gått i konkurs. Min gamla lokaltidning finns inte längre.
Nyheten är iskallt sammanfattad på tidningens hemsida. Bara fyra korta rader om att ägarna lämnat in en konkursansökan till tingsrätten i Alingsås eftersom tidningens ekonomiska problem blivit för stora. Ingen genomgång av minnesvärda händelser ur tidningens historia. Inget tack till läsarna för alla åren. Inget ingenting.
Jag har aldrig anledning att besöka Lerum längre. Mina föräldrar bor inte kvar. Alla mina gamla kompisar har flyttat till större städer. Det är nog tre år sedan jag var där senast. Det enda jag ser av Lerum nuförtiden är det man ser från tågfönstret när Nöjesguidentåget passerar kommunen på väg till Way Out West. Då brukar jag alltid ropa ut i högtalarsystemet att vi nu befinner oss i Lerum. Och för ett kort litet ögonblick riktar alla coola Stockholmsmänniskor sin uppmärksamhet mot den obetydliga lilla platsen jag kommer från. Av någon anledning gör det mig glad.
Trots, eller kanske på grund av, att jag aldrig är hemma läser jag Lerums tidning varje vecka. Det är ett sånt jävla mys att till exempel läsa om att några killar från mitt gamla gymnasium startat en tacorestaurang på Bagges torg. Eller att Johan Jureskog besökt Lerum och varit domare i hamburger-SM. Men det bästa av allt är kanske att läsa illa författade krönikor som lyfter fram banala tankar om fullständigt oviktiga saker, skrivna av helt vanliga kommuninvånare.
Lerums tidning var dessutom den första tidningsredaktionen jag var på. Jag gjorde praktik där under två veckor när jag gick på universitetet. Somrarna innan hade jag arbetat som tidningsbud och jag minns att jag roades av tanken på att det numera var någon annan som bar omkring mina texter i trappa efter trappa, natt efter natt, precis som jag själv gjort.
Eftersom det inte fanns något ordentligt avsked på hemsidan ville jag skriva ett. Hejdå fina gamla tidning.
Läs även: Skribenten är död
