I Göteborg pågår den 43e upplagan av Nordens största filmfestival. Nöjesguidens recensent Nora Makander rapporterar från den första festivalhelgen om allt ifrån skånska cirkustält, kinesiska fabriker till underjordiska sjukhussalar i Syrien.
Konstnären Karin Mamma Andersson har gjort årets festivalaffisch och omslaget till programtidningen. Motivet är hämtat från en grekisk skulptur i Rom, men föreställer också en av de vanligaste emojis som finns i chattfunktionen på våra mobiltelefoner. En hand med olikfärgade naglar pekar uppåt och sägs enligt konstnären referera både till filmen som konstform och folkbildare.
Med den upplysande gesten i tankarna tar jag del av festivalens första fullspäckade helg. Bland stressade och köande besökare kryssar jag mig fram mellan Göteborgs olika biografer, men om jag ska vara ärlig så går jag nog mest i cirklar.
Mitt första stopp är den finstämda dokumentären Den sista cirkusprinsessan. Malmöfotografen Åsa Sjöström har med närgångna bilder följt det kringflackande livet för det lilla envisa cirkussällskapet Cirkus Rhodin. Som en av landets få kvarvarande cirkusar kämpar de i konstant motvind var det gäller samhällets fördomar eller omständlig byråkrati. Dokumentären är ett minnesvärt porträtt över en annorlunda och utdöende tillvaro.
Till en annan typ av samtidsskildring hör Henrik Schyfferts debutfilm och pseudodokumentär Spring Uje, Spring. Här är det vardagliga livet i Stockholmsförorten Bredäng som breder ut sig, samtidigt som musikern och journalisten Uje Brandelius blir diagnostiserad med Parkinsons sjukdom. Filmen har haft en intensiv promotionturné i diverse medier och är dessvärre mer av en puttrig gestaltning av en mans 50-års kris, än en ingående beskrivning av ett kroniskt sjukdomstillstånd. Filmens huvudsakliga humor består också av, förutom ett konstant strösslande av pappaskämt, den utslitna sketchen om stockholmarnas enda samtalsämne: var i Stockholm man bor och om man bor i bostadsrätt. Snark.
I den kinesiska dokumentären Present.Perfect. som belönades med huvudpriset på Rotterdams filmfestival har regissören Shengze Zhu följt en rad livestreamande influencers i Kina. Resultatet är en långsam och grovkornig film som ställer den moraliska kompassen på sin spets. Efter två timmar av social ångest och gränslös ensamhet, vandrar jag vidare genom Göteborgs helgstimmiga gator.
Familjefesten med Catherine Deneuve i en av rollerna är ett självklart stopp för festivalens alla frankofiler. När jag väl lyckas ta mig dit är salongen fullproppad och presentatören får en storslagen applåd och visslingar för sina (i detta forum) nödvändiga franskakunskaper. Men Deneuve som varit filmens dragkrok är dessvärre undanskuffad till en passiv och tunn modersgestalt. Istället skildrar filmen ett förutspått mentalt och pinsamt överspelat sammanbrott. Och när en av familjemedlemmarna mitt i sitt värsta ångestrus slår huvudet i middagsbordet, brister stolsgrannen intill mig ut i ett brutalt och aldrig sinande gapskratt. Aj.
Festivalhelgen avslutas för mig med en morgonvisning av den Oscarsnominerade dokumentären The Cave. Dokumentären följer barnläkaren Dr. Amani Ballour som tillsammans med sina kollegor driver ett underjordiskt sjukhus i den syriska staden Ghouta. Bilderna av hur Dr. Amani vandrar genom den spöklika ruinstaden och ner i tunnlarna fulla av sårade barn, är något som etsar sig fast på näthinnan och knappast lämnar mig när jag tar tåget hem. Samma sak gäller väl Karin Mamma Anderssons uppfodrande hand. Handens rörelse följer efter en, om inte i tankarna så finns den där på alla festivalens biografer. Och den fortsätter att peka, uppmana och kanske rent av folkbilda om olika livsöden, allt ifrån skånska cirkustält, kinesiska fabriker till underjordiska sjukhussalar i Syrien.
Läs även Så var det att sitta i Anna Odells gynstol och 10 filmtips på Göteborgs filmfestival
