Det är nittiotal i Malmö och jag går i mellanstadiet. Vi leker att vi är popstjärnor och karaktärer från tv. Fast jag kan inte vara med när vi leker Baywatch, för alla där är blonda. I Beverly Hills måste jag alltid vara Andrea, den fulaste, hon med glasögon och lockigt hår. När vi mimar till Spice Girls är jag Mel B, fast alla är överens om att jag egentligen är för tjock. Jag säger ingenting. Jag går hem och drömmer att jag är Pamela Anderson, Brenda Walsh och Geri i Spice Girls.
Jag blir några år äldre, byter skola och det är dags för upprop. Vi är mer än halvvägs igenom listan. Efter 'Rönnblom' blir det en paus. Jag vet precis vad den pausen betyder. Klassföreståndaren tar ett djupt andetag och stakar sig igenom mitt namn. Det låter konstigt. Några börjar fnissa hysteriskt, inte ens läraren kan låta bli att dra lite på munnen. Jag säger mitt namn, tyst men tydligt. Betonar stavelserna så att det ska bli lättare att följa. Ingen lyssnar. Sen den dagen heter jag något annat.
I detaljerna bor rasismen. I de oansenliga händelserna. I de som suger all luft ur mina lungor, fast bara i några sekunder. Sen tar jag ett andetag och ett till och så går jag vidare.
Fast jag glömmer aldrig.
Några år senare går jag på stan och några killar som går förbi väser att jag ska åka hem och knulla Saddam Hussein. Det händer oftast sådär, i förbifarten, i ögonvrån. Ett knivhugg som inte börjar blöda förrän senare. Sa de vad jag tror att de sa? Jag är ständigt vaksam, försöker göra mig själv obetydlig, osynlig. Att inte bli upptäckt är mitt enda skydd.
Men det går aldrig att komma undan helt. Jag har svart hår, bruna ögon, en hud som inte är vit. Min spegelbild, mitt namn och min pappa är en ständig påminnelse om allt som är fel med mig.
Jag är på en fest någonstans och står och pratar med ett gäng kulturpersoner. Jag berättar att det inte fanns några som såg ut som jag i TV när jag var liten. En vit, medelålders författare tittar mig rakt i ögonen och skrattar till. 'Vadå, Alice Bah var väl på TV när du var liten, så så illa kan det väl ändå inte ha varit?'.
Jag förklarar att jag inte ser ut som Alice Bah, att vi har olika bakgrund. Jag hör mina ord eka i tystnaden. Den speciella tystnad som uppstår runt en när ingen lyssnar.
Det är en förbannelse att bli född i min kropp, i min familj. Jag äcklas av pappas hemmagjorda falafel, hånar min syriska släkt i tysthet, vägrar prata arabiska.
Alla dessa obetydligheter som tillsammans bildar en störtflod som dränker mig, tystar mig, fyller mig med skit, får mig att hata den jag är.
Det har tagit mig år att sluta. Att vara stolt, att ta plats, att synas och låta mig själv bli sedd. Men det har sitt pris. Att vara delaktig i sitt eget förtryck är alltid lättare än att göra motstånd. Om jag bara vore tyst och tacksam skulle problemen försvinna. Men så hör jag en annan röst. Andra som sätter ner sina fötter, vägrar spela med. Gör motstånd eller speglar mina egna känslor. Med bild, med ord, med handling. Då orkar jag en dag till. För rasismen må bo i detaljerna, men det är också där motståndet föds.