Det är så fjantigt. Vi var fyra tjejer som tillsammans startade en hemsida för personer som var feminister, antirasister och rasifierades. Vi skrev om inget speciellt: om att andas eller att sminka sig eller om alla som var jobbiga. Vi gjorde vad feminister gjort i alla tider: vi klagade och vi var roliga. Vi gjorde vad antirasister gjort i alla tider: pekade på rasismens sociala och ekonomiska konsekvenser. Eftersom vi även var smarta förstod vi att detta landade rätt i tiden, efter diskussioner om Tintin, om Lilla hjärtat, om arga unga män.
Ändå var det förvånande att något så basic kunde sticka så mycket i ögonen på folk. Motståndet stod inte i proportion till vad vi faktiskt höll på med. Att det var så farligt att peka på det uppenbara: ras finns och görs och vi som är vana att vara de andra, de omtalade, kan också tala. Vi kan prata om er.
Samtidigt verkade Rummet i en medielogik där tjejer i sneakers gjorde sig bättre än en forskare som sade samma sak. Och de politiska rörelser och ledarskribenter som förminskar och förnekar rasismens konsekvenser fick tacksamt en mindre trovärdig motståndare att opponera sig emot.
För Rummet är en del av en kedja: vi kom efter många som banat vägen före oss. Som organiserat sig, som skrivit, talat, skrikit, som byggt upp antirasistiska teorier och rivit ner rasistisk logik. Men Rummet kom även i en tid då de troll som riktar hat och hot mot feminister och antirasister sade i princip samma sak som de stora opinionsbildarna: Om man pratar om hur ras påverkar människors livsvillkor är man en riktig rasist. Det är antirasisterna som kritiserar rasismen som gör att den lever vidare. Grundproblemet pratar man inte gärna om – i stället mobiliserar sig makten mot antirasister som vill organisera sig, rucka på ordningarna och fördjupa samtalet om rasism i dagens Sverige.