Det var inte så länge sen jag blev medveten om strukturer. Jag gick i karriärsriktningen, och då tänker man inte på sånt. Man skiter i, man gör vad man kan, man armbågar sig fram. Först för två år sen fick jag äran att träffa politiskt medvetna personer. Då började jag inse att varje dag när jag går ut på gatorna måste vaka över min rygg. Det finns en känsla av att vi är andra klassens medborgare, att vi måste vara bra nog för att få existera. Och gör vi fel, då är det alla invandrares fel. Det är en liten känsla, inget uttryckligt hot, men det är en känsla vi alla går runt med. Varje dag.

Jag och mina vänner brukar skoja om det, att om vi går mot rött, då kommer någon att rösta på SD, och låter vi någon gå över gatan när vi kör bil, då har vi vunnit en röst från dem. Själva vardagen är strukturellt diskriminerande. Tänk om vi kunde använda den energin till något annat?

Medvetenhet är makt. Men det är också en förbannelse, för ju mer medveten man blir, desto mer ser man hur fucked up den här världen är. Det började väldigt mycket med mina vänner och deras inkludering av mig. Och där kommer vi till en annan del av den här kampen – hur viktigt det är att vi hjälper varandra, lär varandra, backar varandra, oavsett om det är på sociala medier eller om något händer på tv. Mobilisering är nyckeln till att vi människor blir starkare. Alla är viktiga.

Som Martin Luther King säger: ‘Det är de goda människornas tystnad som är det farligaste, inte de ondas direkta attack’.”

Berättat för Greta Thurfjell.