”Jag kom i kontakt med Katarina Taikon, författare och romsk aktivist, av en slump för tio år sen. Och ju fler människor jag träffade i hennes krets, desto tydligare blev det hur otroligt viktig hon hade varit för att svenska romer ska få sina mänskliga rättigheter. För det är precis så det är – i början av sextiotalet fick romer i Sverige sina mänskliga rättigheter. Vi är inte vana vid att tänka på det sättet.
På hennes tid var den strukturella rasismen helt socialt accepterad. Det var inte kontroversiellt utan något som hörde till tidsandan. Och än idag diskuterar vi rasism i termer av ’finns den?’. Vi måste komma ihåg att för femtio år sen kom den strukturella rasismen från staten, från myndigheter och institutioner. Och den positiva förändringen som sen skedde kom aldrig inifrån systemet, utan genom påtryckningar utifrån.
Det är inte att jag vill undvika att prata om mig själv, men jag tror att min historia är ganska generell för människor som delar min bakgrund. Men visst blir det annorlunda om man syns i offentligheten. Folk kan skriva alltifrån ’din bidragsblatte’ till ’du är så ful’, de är ofta homofoba och rasistiska i ett. Men det här med hatbrev, det är verkligen ingenting nytt. Självklart drabbade det Katarina Taikon – alltifrån ’varför ska romer bo i bostäder’, och ’ni förstör den svenska rasen’, till att hon fick avföring hem i brevlådan. I en av sina böcker publicerade hon utdrag ur breven hon dolde dem inte, utan höll upp dem som en spegel mot omvärlden. Det var ovanligt på den tiden. Katarinas brev kom från ett visst håll, och de liknar nästan exakt vad vi ser idag.
Ibland kan det kännas som att det är ett steg framåt och två steg tillbaka, men det kommer en ljusning. En ny generation växer fram, en som tar plats på ett annat sätt. Och när reaktionerna på det har lagt sig kan det finnas en annan förståelse för att vi nu lever i ett mångkulturellt samhälle.”
Berättat för Greta Thurfjell.