Lever en sitt liv med ögon och öron öppna ser och hör en saker. Som barn till föräldrar av olika ursprung ser en hur världen behandlar en olika beroende på vilken förälder en är med. Som en person med synligt normbrytande utseende i ett land där svenskhet håller på att reduceras till blåa ögon och blont hår betraktar en sin omgivning med granskande ögon och känsliga öron. När en hör, ser och upplever rasism vill en försöka förstå, förklara och förändra. Att engagera sig antirasistiskt är för mig en ständig jakt på verktyg för att kunna bygga ett samhälle där alla blir behandlade som likvärdiga människor.
Men det ligger alldeles uppenbart inte i allas intresse. För vissa är det viktigare att få fortsätta kränka. För andra är det viktigare att statistiskt kunna säkerställa om rasism verkligen är ett reellt problem. De bryr sig inte om krossade karriärsdrömmar, krossade revben eller krossade självförtroenden. De bryr sig om siffror men inte de siffror som faktiskt visar att rasismen är strukturell och verklig. De siffrorna är de inte intresserade av. Det verkar inte spela någon roll hur mycket forskning kring rasism som läggs fram de tycker ändå att vi som reagerar är överkänsliga. Det är ju inte deras människovärde som kränks. Så därför kan de ägna sig åt aktiv okunskap, förminska vår kamp och avvisa våra erfarenheter med totalt ointresse. Medan vi tvingas läsa på och gräva fram massa historia för att få belägg och förståelse för att det vi redan på instinkt förstått är fel.
Jag kan ärligt säga att jag till följd av min ökade insikt om rasism ägnat mycket tid och energi åt att försöka få dem att förstå. Försökt upplysa dem om deras egna problem. För det är just vad rasism är, deras problem. Det är inte jag som undervärderar människors intelligens till följd av deras hudfärg.
Det är inte jag som säger att människor borde ”åka hem igen”. Det är inte jag som inte ser parallellerna mellan dagens hetsande och trettiotalets förintande. Det är inte jag som ignorerar Sveriges del i kolonialismen. Och inte heller är det jag som rycker på axlarna åt faktumet att ett parti med en extremt mörk historia sitter i vår riksdag. Rasismen är inte mitt problem. Men det är mig den drabbar. Det är jag som blev kallad n-ordet två gånger förra veckan. Det är jag som har båda mina föräldrars efternamn för att minimera risken att bli namndiskriminerad. Det är min vän som fick springa och gömma sig i tunnelbanan när hon jagades av en gubbe som skrek att hon skulle ”åka hem till Afrika”. Det är min mamma som blev jagad av nazister som skrek rasförrädare efter henne när jag låg i vagnen. Det är min pappa som blev kallad för bidragstagande parasit när han väntade på tunnelbanan på väg hem från jobbet. Det är därför undersökningar om att Sverige skulle vara ett av ”världens minst rasistiska länder” inte lugnar mig. För min verklighet är på riktigt. Det är exakt detta jag vill komma åt i mitt arbete med @svartkvinna. Vardagserfarenheter av rasism synliggör hur ingrodd rasismen är i vårt land. Och det skrämmer mig att det inte går att hålla en seriös diskussion om rasism utan att den förvrids och istället börjar handla om något annat. Att dessa viktiga diskussioner gång på gång styrs om så att vi inte kommer vidare. För att vi till sist ska tröttna och förhoppningsvis tystna. Men jag kommer inte tystna. Däremot kommer jag sluta vända mig till dem. De som inte förstår att n-ordet inte är förenligt med en paroll vid namn Nollrasism. De som menar att en reklam inte hetsar mot romer bara för att det inte explicit går att utläsa ordet ”rom”. De som hävdar att SD är ett parti som alla andra och därför ska behandlas därefter. De som tycker att ordet rasist är lika illa som n-ordet. De som kallar antirasister för demokratimotståndare. Och de som tyst ser på spektaklet som vi alla vet kan sluta precis hur som helst om vi inte står pall mot all form av förtryck.
Så som en påminnelse vänder jag mig istället till oss. Det är tröttsamt, sorgligt och deprimerande att världen inte är mer rättvis. Men jag är evigt tacksam för att vi, gång på gång, motarbetar rasism och inte låter oss luras av dem. Jag är så glad att vi finns, för fy fan vad obehagligt det hade varit utan oss.