”Jag var från Tensta men började i Spånga gymnasium. Det låg bara på andra sidan järnvägen, men socioekonomiskt var det som en annan värld. Som det så ofta är.
Mitt favoritämne var svenska, och jag skulle skriva en uppsats för min klassföreståndare, som i övrigt var en jättetrevlig person. Ibland känns det som att man måste berätta det, alla är inte demoner, de menar ofta väl men ibland blir det snett. Jag ville imponera, inleda starkt, satsa på MVG. Några dagar senare kom min lärare och sa 'Barakat, jag skulle vilja prata med dig om din uppsats'. Jag blev så glad! 'Den är väldigt välskriven', sa hen. 'Lite för välskriven', sa hen och undrade om jag hade skrivit den själv.
Jag frågade på vilka grunder hen trodde att jag hade fuskat. 'Invandrare brukar generellt inte kunna prepositioner', fick jag höra. Sen kom ursäkterna, såklart, 'vi är inte rasister, men…'. Det brännmärkte mig redan under de första två veckorna.
I samma skola sa min svensklärare till mig att jag inte kunde få mer än godkänt eftersom jag var 'invandrare'. De rekommenderade mig att gå på Svenska 2. Det hade kunnat förstöra allt för mig, jag menar, tänk om jag hade kommit fram till att 'en sån som jag' inte ska jobba med det svenska språket? Ironiskt nog är det exakt det jag gör idag. Men tänk om jag hade lyssnat på dem.
Nyckelordet här är struktur. Det är inte så komplicerat som en del verkar tro. Struktur för mig betyder bara: mer än enstaka incidenter. Och jag har hört så många snarlika historier.”
Berättat för Greta Thurfjell.