Jag läser några av de 1800 hatkommentarer och 200 dödshot jag fått via sociala medier sedan den 16 juli när jag lämnade Nyhetsmorgon i TV4 i direktsändning. “Du kommer att dö inom kort, förvänta dig det.” ”Tänkte bara upplysa dig om att du inte bara är en n***r. Du är också en fullständig jävla idiot som ska brännas. N***r, n***r, n***r, n***r. ”Om du är medveten om varifrån du kom, åk för helvete tillbaka”.
Jag lämnade studion för att det är viktigt att tydliggöra våra upplevelser om den strukturella rasism som finns i Sverige. Det är viktigt, för många av er ser den inte, eftersom ni inte har upplevt den. Det är viktigt, för den drabbar så många av oss.
Adam Taal, tolv år, landar på Arlanda efter att ha varit utomlands för första gången. Jag lyfter av min väska från rullbandet, känner mig lite vuxen. Runt omkring mig ser jag glada ansikten, trötta ansikten, ansikten i olika åldrar som jag suttit tillsammans med på planet från Gatwick i London. Jag har blivit tillsagd att ta en taxi hem till mamma i Tensta, tar väskan i handen och går mot utgången. Men när jag går igenom tullen blir jag stoppad av en polis som säger åt mig att följa med. Bara jag, ingen annan.
I ett rum med fri insyn för alla som passerar genom tullen, de jag delat plan med, får jag klä av mig naken. Polisen förklarar att de misstänker att jag transporterar droger.
Som ett djur i bur står jag där, medan alla sakta går förbi och ser på mig. Ingen som passerar säger något. Ingen protesterar mot polisens uthängning av en ung, naken, svart kropp. Det var där och då jag visste att jag inte var som de, som ni. Jag är reducerad och misstänkliggjord, ett spektakel alla kan se, som alla där och då kunde peka finger åt.
Jag undrar hur föräldrarna till de blonda barnen som passerade, och såg mig stå där naken, förklarade situationen för sina barn? För visst måste frågor ha uppstått? Jag har iallafall ett par frågor till er. Varför reagerade ni inte? Vet ni hur det känns att vara tolv år, ensam och blottad på det här sättet? Jag kan faktiskt inte tänka mig att ni vet hur det känns, för ni har inte behövt klä av er nakna på Arlanda, eller hur?
Jag har upplevt rasism på många sätt, under hela mitt liv – hoten och hatet är ingenting nytt för mig. Men jag är förvånad över att det faktiskt finns vita ledarskribenter som offentligt opponerar sig mot min protest i TV4. Personer som besitter den mest privilegierade hudfärgen någonsin. Personer som sitter i maktpositioner, tar beslut och bildar opinion. Samma personer vars barn inte riskerar att bli utpekade som tolvåriga knarkkurirer på Arlanda.
Till er vill jag säga detta. Att syna sig själv i en rasistisk struktur är svårt, men att ni har skördat frukten av den, det är tydligt att se. I era arv, i era bostadsrätter, i era anställningsavtal och i er ekonomiska buffert. Jag förstår detta för att ni kan bekosta er att sparka nedåt och dra till med floskler kring vad det ”riktiga” problemet är.
För oss andra, för oss som drabbas av rasism i vardagen, är uppfattningen baserad på reella upplevelser. Upplevelser som alla berättar att vi trots kompetens inte kan få ett jobb, en lägenhet eller ens klara uppkörningen. Upplevelser som berättar att vi inte hör hemma i detta land, att vi får springa för våra liv för att inte bli nerhuggna, att vi får stå med på dödslistor och behöva se oss över axeln när vi ska ner till Vivo och köpa bröd, att vi som enda utländska familj i orten får våra rutor krossade med gatustenar om natten. Vi vet vad det riktiga problemet är. Det riktiga problemet är maktens apati inför deras ansvar över alla landets invånare. Detta har Per Gudmundson tydliggjort bäst av alla när han, apropå min protest skriver att ”Sverige är ett av världens mest toleranta länder”. Han likställer min protest med en “PR-kupp” och fortsätter med att “föreställningen om strukturell rasism är farlig”.
Det är just i reaktioner likt Gudmundsons, och i hatdrevet mot mig som följde, som min intention med protesten kommer till sin rätt. Reaktionerna är en del av den strukturella rasismen som finns i Sverige idag.
Att Per Gudmundson från sin höga, höga häst försöker reducera en protest som går emot hans självbild av Sverige är det som är farligast av allt. För det är just det som hindrar marginaliserade personer, de med faktiska upplevelser av rasism, att få komma till tals, bli tagna på allvar och få hjälp.