Det sägs att Danmark och Sverige är de två länder på jorden som har krigat mest med varandra. Lite beroende på hur man räknar förstås, men vi har haft uppemot 30 militära konflikter mellan länderna och lär ha dödat störst andelar av varandras befolkningar. Det är inte osannolikt förklaringen till att relationen med danskarna alltid skaver lite. Samarbetsviljan hänger på en skör tråd. Tilliten finns inte riktigt där.
Trots att Sverige och Danmark var för sig är bland de länder som har högst tillit mellan människor i världen så gäller det överhuvudtaget inte mellan de respektive befolkningarna. De kulturella motsättningarna blir väldigt ingrodda efter 30 krig. Alla som någon gång har försökt samarbeta med danskar i jobbsammanhang vet hur det kan vara. Vi lirar liksom inte på samma frekvens.
Men det finns undantag där Sverige och Danmark är en utmärkt kombination. För trots allt detta ÄLSKAR vi svenskar danska restaurang- och kafékoncept. Joe and The Juice och Jensens Bøfhus är två tydliga exempel på det. Vi bestämde oss för att besöka det senare stället för att noggrannare undersöka: vad är det egentligen vi svenskar älskar med Jensens Bøfhus? Vad är det som är så bra?
Smaka på namnet Jensens Bøfhus. Undertecknad kommer osökt att tänka på klippet ”Bestefar och jeg” med Grotesco. Det känns ombonat, välsvarvat och väldigt väldigt danskt på ett gemytligt sätt. Jensens känns som att det är för Danmark vad Werthers Original är för Tyskland kan man säga. Förväntningarna är med andra ord höga.
Därför blir det lite av en chock när man kommer in i lokalen. Stället känns ödsligt, planlösningen konstig och belysningen dassig. Inredningen verkar ha haft svårt att bestämma sig. Eller den har haft svårt, punkt. Precis som på dåliga barer på grekiska öar finns här ansatsen till ett inredningskoncept, men det är inte mer än en mycket svag imitiation av ett sådant. Allt svart läder och alla blanka ytor för snarare tanken till en tysk bordell än en dansk köttrestaurang.
Bakom vårt bord står en avskärmande mur och på den muren ligger någonslags konstverk. En ko, snarlik kossan Doris som hade ett tv-program i SVT, men betydligt mer lättklädd. Det är en märklig syn, och svårt att tänka bort att porr-Doris ligger där medan man äter. Lite längre bort hänger en tavla i kontemporär minimalistisk stil. På den står ett citat:
”A smile is music to the ear”
Ett sätt att sätta griller i huvudet på sina gäster så gott som något.
Stället är underbemannat, vilket bidrar till den ödsliga känslan. Vi lär oss först senare att detta är hemligheten bakom Jensens låga priser. Man är mindre personalintensiva än konkurrerande ställen. Även i köket, där steks köttet på ett rullande band – köttbiten rullar automatiskt vidare efter den tidsangivelse som är kopplad till vald stekgrad. Servicen är trots allt bra givet omständigheterna. Man blir nästan lite förvånad av personalen. De verkar vara välartade, väletablerade, välartikulerade unga vuxna människor. Man undrar hur de hamnade här, tänker att de nog borde kunna hitta något bättre. Minus: På bøfhus hade man gärna velat att personalen bräkte på danska för autenticitetens skull. Det gör de inte.
Förvånansvärt nog är personalens etniska bakgrund blandad. En positiv överraskning! Recensenten hade på förhand fått för sig att kedjan ägdes av Dansk Folkeparti. Men det visar sig efter efterforskningar att kedjan grundats av en Palle Skov Jensen och att dess slogan är ”Restauranger för alla”. Det är naturligtvis en fin tanke i teorin, men när man kollar på de övriga gästerna inser man snart att restauranger kanske inte borde vara för alla. Om det är det här som är alla så kanske alla snarare borde sitta i fängelse än att vara på restaurang.
Ett annat av Jensens motton är ”Med biffen som bas”. Palle berättar på Jensens egen webbplats:
”Som företagets namn antyder var och är biffen utgångspunkten för restaurangerna. Från livsmedelsbutikerna visste jag hur avgörande kvaliteten är för att lyckas. Jag förstod snabbt att den bästa köttkvaliteten kommer från utomeuropeiska länder, där djuren betar gräs året om. Därför har jag rest runt i världen för att hitta de bästa leverantörerna av kött och styckdelar.”
Det är därför det inte fungerar för oss svenskar att samarbeta med danskar. De försöker alltid luras och de gör det helt ogenerat. Köttet är nämligen inte alls så bra som Palle vill göra gällande. Man kan inte iklä vad som helst samma fina storytelling som Flippin' Burgers. Kanske i Danmark, inte här.
Men det är billigt. En 170-grams flankbiff går på facila 29 kronor. Då betalar man förvisso enbart för själva biffen. Sås och tillbehör kostar extra, så det går inte att komma under 49 eller kanske till och med 59 kronor i slutändan. Fortfarande billigt naturligtvis.
Vi provar i stället en något dyrare Salisbury Steak. Det är ingen idé att snåla när man är på köttrestaurang. På Jensens, visar det sig, är det emellertid ingen idé att äta överhuvudtaget. Salisbury Steaken påminner om den först kokta och sedan micrade hamburgaren som tidigare serverades på Friends Arena. Det är tyvärr inget gott betyg.
Till steken gick vi på servitörens såsrekommendation, i stället för rödvinssås eller bearnaisesås föreslogs vi den som kallas ”favoritsås”. Deras favoritsås men inte vår, sett såhär i retrospektiv.
Det är svårt att inte känna sig sjavig medan man äter på Jensens. En känsla som lever kvar även efteråt. Ett besök här sätter sig i huvudet.
Nej, Jensens Bøfhus är dessvärre inte en av Stockholms bättre köttrestauranger. Vi rekommenderar i stället Svartengrens eller AG. Visst, visst - det är billigare på Jensens. Men att betala 99 kronor för att få en dålig biff och ett dåligt självförtroende är fortfarande inte värt det. Tyvärr var det inte så bra som vi hade hoppats.
Läs också vår recension av Jensens Bøfhus från 2006.
