Är du på humör för att se nazister bli slaktade av en ultra-stoisk machofinne så har du hittat rätt. Sisu kan vara den hårdaste och mest våldsamt underhållande finska actionfilm som gjorts. Inte överraskande är det regissören och manusförfattaren Jalmari Helander (Rare Exports, Big Game) som ligger bakom detta actionspektakel som flörtar med både Tarantino och Leone.
Uppe på de ödsliga och karga vidderna i finska Lappland i andra världskrigets slutskede ställs en ensam guldgrävare öga mot öga mot ett kompani nazister som inte inser vilken sjuhelvetes finländare de stött på. Filmen är indelad i kapitel (med härliga namn som ”Kill ’em all”) som presenteras med stilistiska typsnitt. Handlingen är enkel, du läste den precis. Det blir inte mer komplicerat än så.
Jalmari Helander har ett Zach Snyder-öga för episka bilder man lätt kunnat rama in på väggen, filmen är fantastiskt fotad. Landskapet hjälper. Men precis som Snyder så är tempot inte alltid det snabbaste. Filmen har definitivt inte bråttom att ta sig från ett kapitel till ett annat, men rör på sig gör den obönhörligt. Sisu är en pansarvagn. Och ibland exploderar det, med blod och död till följd. Kroppsdelar flyger gärna genom luften.
Jorma Tommila är hård som den tystlåtne guldgrävaren. Så fantastiskt hård att det är svårt att inte le stort. I en scen syr han ihop lite köttsår med hjälp av lillfingertjocka metalltrådar. Av någon anledning (förmodligen av kommersiella skäl) så pratar alla nazister engelska, medan finländarna pratar finska.
Precis som isländska Cop Secret och de norska katastroffilmerna så håller våra nordiska grannländer på att få Sverige att skämmas för sin brist på genrefilm – ni vet, sån film som inte är relationsdrama eller dokumentär. Som anammar sin inre femtonåring och vet hur fånig den är och vill vara. Där coola scener och snyggt foto är det enda som spelar roll. Uppenbara brister till trots. Sisu är 90 minuter finsk nazistdräparskoj.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Jalmari Helander: "Sisu är mer finskt än jultomten".
