Den okända kvinna Bella (Emma Stone) väcks till liv av vetenskapsmannen Dr. Godwin Baxter (Willem Dafoe). Likt ett barn observerar hon först storögt världen omkring sig men snart vill hon lämna det trygga hemmet och utforska världen. Handlingen i Poor Things är förlagd till ett surrealistiskt 1800-tals Europa, som hämtad ur Salvador Dalis drömska konst. Experimentlustan utan etiska hinder känns också på något sätt ganska trovärdig för den epoken trots den skruvade historien.
Dafoe är både Frankenstein och Frankensteins monster i Dr. Baxters kropp. Vetenskapen har förstört honom men hans tro på forskningen är märkligt nog intakt. Filmens mest underhållande biroll. Mark Ruffalo fungerar fint som den sliskiga advokaten Duncan Wedderburn, tillika delar charmör, kåtbock och pajas. I en ironisk passning till känsliga män på film leker Ruffalo med Marlon Brandos karaktär Terry Malloy från Storstadshamn. Ramy Yousefs forskningsassistent, mesproppen Max, är rolig som löjligt korrekt samvete. Och Emma Stone har inte varit så här rolig på länge. Hur hennes Bella går från barn till vuxen är en spektakulär koreograferad gestaltning som skulle få vilken sprattelgubbe som helst avundsjuk. Dialogen i Poor Things är dessutom utsökt skruvad och levereras med stor komisk tajming av alla medverkande.
Yorgos Lanthimos har länge gått från klarhet till klarhet och rört sig med enkelhet mellan olika genres med sitt unika bildspråk. Samarbetet med manusförfattaren Tony McNamara tog hans filmskapande till en ytterligare nivå i och med den svarta komedin The Favourite. Poor Things är en visuell färgfest men inte ett steg framåt i samarbetet Lanthimos och McNamara. Hans tidigare filmer har alltid haft ett budskap men vad det är i Poor Things är svårt att tyda. Med störst fokus på det absurda blir det mesta just absurt knäppt och inget mer. Den som är ett fan av Yorgos Lanthimos kommer dock inte att bli besviken.
