Yorgos Lanthimos regi är som en av de två hovdamerna som tjänar drottning Anna Stuart i kostym- och triangeldramat The Favourite: slug och gränslös, obarmhärtig, vacker och sjukt underhållande. Kusinerna Lady Marlborough (Rachel Weisz) och Abigail Hill (Emma Stone), som tävlar om Annas gunst och säng, är så ljuvligt främmande för allt vad hämningar heter att det sprakar om dem. Likt Lanthimos filmografi spottar de konventionerna i ansiktet, som om de hört drottning Kristinas ord till sin favorit Ebba ”Belle” Sparre ett halv sekel (1655) tidigare: Med ett ord – jag hör inga predikningar mer, jag struntar i alla predikanter (…) Ty människan bör leva nöjd, äta, dricka och sjunga.
Drottning Anna som sedan länge är förbi sina glansdagar och gradvis håller på att förlora kontakten med verkligheten spelas av en fenomenal Olivia Colman. Landet sköts ungefär som Svenska Akademien, kaos är bara förnamnet, och fasaden upprätthålls medan monarkens svaghet utnyttjas från vänster till höger av ”vänner” och rådgivare. I sällskap av ett moraliskt fördärvat entourage raglar drottningen runt i en helgjuten värld byggd på vanvettig hatkärlek och beroenden.
I The Favourite tar sig Lanthimos loss från den strama och fasansfulla känslokylan för att hänge sig åt det högljutt och manieristiskt teatrala. Men hans karakteristiska oberäknelighet, magnetisk och avskräckande på samma gång, frodas precis som vanligt och får livet att komma tillbaka i min avdomnade stockholmsslaskdränkta själ.
Filmfotografen Robbie Ryan (American Honey, Wuthering Heights) använder fiskögelins och vidvinkelobjektiv och filmar endast i dagsljus eller i skenet från levande ljus, och åstadkommer ogenomträngliga men verklighetsnära rumsligheter, samtidigt varma och dunkelt mystiska.
När Abigail säger: I must take control of my circumstance. I’m on my side, always. As it turns out I’m capable of much unpleasantness… är det som om Lanthimos regi själv kommer till tals. Langa hit tio Oscars, nu.
