Pissa i motvind som svensk titel kanske inte gör filmen rättvisa. Uttrycket kommer från det nordfranska talesättet ”Att pissa mot nordanvinden, eller att säga emot sin chef, har aldrig hjälpt någon”. Snarare skulle den franska originaltiteln Les Pires ge en bättre förklaring till filmens tema. Det betyder ungefär ”De värsta” eller ”De sämsta”.
Filmen handlar om inspelningen av en film som rör sig kring samhällets utstötta. Den ska spelas in i förorten Picasso i norra Frankrike och de bärande rollerna görs av ungdomar från området. Huvudrollsinnehavarna möter sociala svårigheter både i och utanför sina roller. Övriga filmteamet i ledning av regissören Gabriell (Johan Heldenbergh) blir som en extra familj. För en gångs skull blir ungdomarna sedda och får uttrycka vad de känner.
Allt bärs av de unga skådespelarna. Jag blir knockad av Mallory Wanecques Lilly. Hon gör en levande och genuint äkta rolltolkning av en tonåring. Om det är så saknaden efter sin döda lillebror eller kärleken hon längtar efter. Hon dansar och skrattar ut sin smittande energi. Hennes värld består av grubbel, tvivel och hat från tjejgänget i området men ändå är hon så förbannat levnadsglad och full av drömmar. En tuff ung tjej som skiter i det som inte betyder något. Energin går verkligen genom bioduken och värmer en mörk decemberkväll.
Även den unge och mycket charmige Timéo Mahaut som den sammanbitna Ryan visar på stort skådespeleri. Han använder sig av en undertryckt ilska under filminspelningen som han fått genom möten i vardagen med socialarbetare där han slits mellan olika vårdnadshavare. Underbart lyckad personregi, jag bugar och bockar.
Den 24 november recenserades franska Mor och Son av Léonor Serraille i Nöjesguiden. Även Pissa i motvind har skrivits och regisserats av kvinnliga regissörer. Filmerna har beröringspunkter i utanförskap och klassperspektiv. Det är extra spännande att just kvinnor tagit plats och på kort tid levererat starka filmer inom genren socialrealism. De bådar gott inför framtiden.
