”En gång var vi som dem.” Ett äldre par (Suzanne Reuter och Claes Månsson) sitter på terrassen till sin strandbungalow och tittar på några brunbrända kids som springer runt med en volleyboll i sanden. De är på semester, och inget har såklart gått som de tänkt sig. Hennes hals är vanställd och uppsvälld efter en alternativ bantningskur med strålningsterapi och hans kropp är sönderslagen efter att ha prövat på Kitesurfing. Det är, med andra ord, inte roligt.
Det är inte heller särskilt kul för stackars Josef (Björn Gustafsson) och Maria (Nour El-Refai) som reser med en åsna genom den svenska glesbygden. De är på väg till Södertälje, som enligt vad Josef läst sig till på det högerextrema nätforumet Avpixlat ska vara ett slags svenskt paradis.
Inte heller är det roligt att vara Jerry Askerssen (Johan Ulveson), ett avdankat nyhetsankare som efter att ha råkat säga ”bullfitta” i direktsänd tv förlorar sitt jobb. Det är inte heller kul att han hamnar på gatan, börjar tigga och köper champagne för sina allmosor.
Det är inte heller roligt att sitta i publiken. Efter en stund blir det nämligen uppenbart att skämten inte leder någonstans, att det som inledningsvis (och med ganska mycket välvilja) verkar vara självmedveten humor i paritet med SVTs Grotesco bara är vad det faktiskt verkar vara: idiotiskt.
Detta är, gång på gång, humor som satsar på skott på öppet mål. Och som missar. Om och om igen. Lägg din tid på något annat. Ta en dusch, gå ut med hunden. Läs ett tomt kollegieblock. Du hittar ungefär lika mycket humor där som du kommer att hitta här.
