Ordet exodus betyder utvandring av ett helt folk. I andra Moseboken handlade det om judarnas uttåg ur Egypten. Kanske titeln vill beskriva nutida människors flykt. Den arabiska våren spred sig till Syrien och 2011 utmynnade det i ett inbördeskrig. Miljontals människor sattes på flykt. Många försökte ta sig till Europa och Sverige.
Flickan Amal (Jwan Alqatami) anländer till en hamn någonstans i Turkiet år 2015. Hon har smugglats in i landet i en container. Men den turkiska polisen slår till mot flyktingsmugglarna och Amal tvingas ta sällskap med den cyniska flyktingsmugglaren Sam (Ashraf Barhom). Frågan är om han kommer hjälpa henne och om hon kommer att återförenas med sin familj.
Det är en svettig historia. Bildligt. Regissören Abbe Hassan är duktig på att bygga upp historier med nerv och fart. Filmen påminner om hans tidigare produktion, Måste Gitt (2017), där man också satt som på nålar när huvudpersonen jagades av både poliser och kriminella.
Kanske att produktionen är bättre än själva historien. Petrus Sjögrens foto följer Amal och Sam som att vi är med på resan. Dino Jonsäters klippning ger en intensiv närvaro och Lisa Montans musik förmedlar både spänning, glädje och sorg. Men vi kommer aldrig karaktärerna riktigt nära. Jwan Alqamtami är sympatisk och tuff och Ashraf Barhom sammanbiten och kanske att vi aldrig riktigt får lära känna de är att de skulle kunna vara vilka flyktingar som helst. Men jag hade i alla fall önskat att mer fokus hade lagts på deras inre resa snarare än den yttre.
Läs även Nöjesguidens intervju med Abbe Hassan: "Att göra Exodus var en terapeutisk process"
