Året är 1986 någonstans på den skånska landsbygden. Fredrik (Erik Svedberg-Zelman) spelar i ett synthband och hänger med flickvännen Nina (Rebecca Plymholt). Men när hon blir antagen till en fotoskola i Stockholm ställs deras tillvaro på ända.
Düsseldorf, Skåne skildrar ett Sverige i glappet mellan 80- och 90-talet. Där bruksortens fabrik stängt ner och främlingsfientligheten börjat gro. Fredriks trasiga pappa (Magnus Schmitz) markerar detta genom att slå i bordet när de invandrade grannarna i lägenheten under stör.
Joen Bergenruds vackra foto förstärker också bilden av ett trött Sverige. Rapsfälten har torkat ut och skånelängan är sliten och full av skrot. Man gömmer sig för kronofogdens krav. Det enda som rör sig genom samhället är vinden och tåget.
Huvudrollsinnehavarna är ojämna i sitt agerande. Uppbrottet mellan Nina och Fredrik ger Dramatenvibbar. Man behöver inte skrika så att det hörs längst bak i salongen utan att arbeta med små medel räcker gott nog. Däremot när paret är ifrån varandra känns sorgen efter ett uppbrott äkta.
Anna Blomberg som Fredriks alkoholiserade mamma lyser stark. Milsvida bättre än hennes karaktärer i Kvarteret skatan men ändå besläktad med dem. Hon är utförsäkrad, utbränd och utstött men Blomberg lyckas med värme och humor teckna ett ärligt porträtt av en människa i marginalen.
Regissören och manusförfattaren Patrik Blomberg Books utmärkta känsla för att kombinera bildspråket med synthmusik fångar tidsandan väl även om det inte är någon smickrande bild av 80-talet. Grått och ledsamt. Men Düsseldorf, Skåne målar upp en berättelse om att få vara sig själv, om kärlek och smärta och att våga lämna. Allt berättat på ett skickligt sätt.
Läs även Nöjesguidens intervju med regissören Patrik Blomberg Book: Vi behöver filmer med synthare som huvudkaraktärer
