I Georgisk dans finns inget utrymme för svaghet. Dansen bygger helt och hållet på maskulinitet och trots att Merab (Levan Gelbakhiani) har dansen i blodet är det något inom honom som gör att hans egen övertygelse inte når fram. När dansaren Irakli (Bachi Valishivili) ansluter sig till danskompaniet, vaknar ett slumrande begär till liv och frågan om vad som är viktigt ställs på sin spets.
Efter den oförtjänt lyckade succén med filmatiseringen av Cirkeln är regissören Levan Akin tillbaka, men denna gång långt ifrån storproduktionens livlösa plastighet. Istället har Akin gått tillbaka till sina rötter och hittat sitt eget ton- och formspråk. Den tokhyllade hybridfilmen And then we danced som även är Sveriges Oscarsbidrag är en rasande berättelse om förbjuden kärlek i Georgiens nationaldanskompani.
Med finstämt kameraarbete och en känslig regi har Levan Akin fångat både det georgiska livet och dess rika traditioner, men också dess bakåtsträvande konservatism.
Huvudrollsinnehavarna imponerar och i synnerhet Levan Gelbakhianis roll som den sammanbitne men sårbara Merab är omöjlig att slita sig ifrån.
Gelbakhiani gestaltar rörande förälskelsens faser från de första inledande och stapplande stegen till övergången av explosiv och ostoppbar passion som för tankarna till Luca Guadagninos Call Me By Your Name. Även Bachi Valishivili ger trovärdighet åt den lurigt lekfulle och mer självsäkre Irakli.
Med en snygg blinkning till Sverige, får även det svenska musikundret (Abba, Robyn och Kite) förstärka förälskelsens känsloyttringar och samtidigt fungera som en behövlig kontrast till den georgiska tillvaron och en påminnelse om världen utanför.
And Then We Danced är ett lika ömsint och personligt porträtt av en georgisk tillvaro, som ett allmängiltigt dokument över den första stora kärlekens omskakning och tillvarons hänsynslösa verklighet. Men framförallt är det en film som kommer att fortsätta sitt segertåg ut i världen och förhoppningsvis rakt in i Georgien.
Läs även: Levan Akin – "Vi blev bojkottade".
